Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den stora fantasian i Biskra. Av Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Louis Sparre
En avdelning sakariter.
Kroppen överlämnar sig viljelöst åt
hästens rytmiska rörelser. Tanken, som i
nattens dunkel ej bindes av något, tar sin
flykt ut i rymden, uppnår stjärnorna och
förlorar beröringen med de jordiska tingen.
I väster framför oss börjar omsider
dagen gry. Man ser svagt förtonade
konturer av bergens våglinjer. Jag
varsebli-ver då att jag icke är ensam. På båda
sidor om mig uppenbara sig fantastiska
legendfigurer. Till höger har jag en caid,
en hövding, i en magnifik eldröd
burnus och huvudet betäckt av en hög
vit turban, lindad med svarta
kamelhårssnören. Han rider en ståtlig fuchs, vars
rygg, bringa, huvud försvinna under sadel
och mundering av rött läder, av
purpurfärgad sammet, allt betäckt av de rikaste
guldbroderier. På min andra sida
varse-bliver jag i halvdagern på en
appelkas-tad hingst med lång man och svans
denne samme ökenfurstes, agans av
Laghouat falkenerare med de fem
jaktfalkarna monumentalt grupperade på
händer, axlar, huvud. Det är en syn från
förgångna tider, från traditioner i
själatåget, traditioner från heroiska tidsåldrar,
som förvisas till glömska, som försvinna
i forntidens töcken, jagade på flykten
av billurarnas tjut och aeroplanens
surrande, av turisttrafikens banaliserande
inverkan, av alla dessa moderna framsteg,
som nu slutföra de stora ödsliga
viddernas erövring.
Plötsligt stores den stilla morgonens
lugn av de skärande tonerna från
rhai-tan, den arabiska klarinetten,
ackompanjerad av den dova bendiren, tamburinen,
i synkoperad takt, hälsande dagens
ankomst. Man återkallas brutalt till
verkligheten, utan att dock helt kunna
avskaka den bedövning, dessa overkliga
drömbilder frammanat.
Slutligen går solen upp, kastande
framför sig långa blågrå skuggor. Den
strålar majestätiskt från den molnfria,
himmeln, snart fruktansvärd i sitt
majestät. För att befria sig från den stelhet
den enformiga ritten i nattsvalkan
framkallat tar den röde caiden några av sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
