- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
280

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

att artistparet, särskilt mannen, blivit så
grunt tecknat, att man aldrig egentligen
känner något för dem. Men det finnes andra
konstnärliga egenskaper än intensitet i
skildringen, vilka äro värda ett erkännande —
klar, behaglig stil och förmåga att väcka
vardagens småting till ett naturligt liv, för
att bara nämna två. Fra Hertzman-Ericson
äger dem båda. Även den småborgerliga
idyllen har existensberättigande som
litterär form, särskilt när den är så pass fri
från schablon och sötaktighet som i »Huset
med vindskuporna».

Därmed skall inte vara sagt, att ej det
bistra allvaret, sådant det kommer till tals
t. ex. i Kristina Angels novellsamling
Celia, har mera av verklighetens anda i sig.
Kristina Angels posthuma bok härrör inte
från någon färdig, tekniskt driven
författarinna; den är ganska ojämn, delvis rent
obetydlig — novellen »Adiafora» bär
exempelvis sitt namn med ali rätt, och
författarinnans skicklighet räcker inte till att
avvinna det mikroskopiska motivet något
egentligt intresse. Även i bondeberättelserna,
bokens utan jämförelse tyngst vägande
partier, blir framställningen lätt en smula
oklar. Må vara, att det i dessa fall mest
är fråga om något utslag av den religiösa
mystik, som trots allt så ofta bor kvar
någonstans i vår bondebefolknings inre,
om själsliga förlopp alltså, vilka förbli
oklara också för dem de avspelas hos; en
författare, som givit sig in på det
vanskliga värvet att rannsaka hjärtan och njurar,
får inte nöja sig med att antyda en
psykisk process, utan måste åtminstone söka
ge en förklaring även åt det skenbart
oförklarliga. Särskilt titelnovellen, bokens eljest
ur alla synpunkter mest betydande
berättelse, lider av denna brist. Skildringen av
Celias liv blir därigenom i viss mån
osammanhängande; hela tiden kvarstår en rest
av något outrett, större än den dunkla
bottensats, som alltid finns längst ner hos
varje människa, i litteraturen som i livet,
och trotsar alltså den skickligaste analys.

Redan arten av dessa invändningar
torde emellertid ge en fingervisning om
att »Celia» inte tillhör den alldeles vanliga
fruntimmersnovellistiken. Den bärs upp av
ett patos, besläktat med de isländska
sagornas — modets, självbehärskningens och
trofasthetens patos. Jag vet, att detta låter

ganska avskräckande; de isländska
böndernas ättlingar i vår litteratur göra vanligen
ingen människa glad. De äro så
fruktansvärt helgjutna, frasfria och moraliskt
ömtåliga, att man skulle känna sig absolut
förkrossad — om man ett enda ögonblick
trodde på deras existens utanför
bokomslagen. Men Kristina Angels bönder eller
rättare bondkvinnor bryta mot regeln. Hon
har tydligen sett dem på nära håll i det
levande livet. Kanhända äro de
undantagsmänniskor; men de ha inte för den skull
upphört att vara människor rätt och slätt.
De ha en utpräglad känsla för realiteter;
man kunde nästan säga, att deras verkliga
storhet ligger i det tappra, osentimentala
sätt, varpå de utan att klaga böja sig för
det faktiskt givna, det oundvikliga. »Mor
Serlina», som förlorat sin äldste son,
älsklingsbarnet, sammanfattar deras enkla men
därför inte mindre bärkraftiga filosofi i
orden: »Skrän inte mer över Nils William å
si inte nåt, för de e inte mer å si om
detta». På samma sätt med Celia. Hon
älskar sin svage, hållningslöse man med den
kärlek som tål allt och aldrig tröttnar,
hon kämpar med seg envishet för att få
behålla honom, men hon vet också, när
hennes timme är slagen och intet mer finns
att göra. Då lämnar hon hem och man
för att ge rum åt en annan kvinna: »När
det var i ordning och prytt överallt som
till stor högtid, såg Celia sig omkring och
och sade: ’Nu e de tillress’. Och precis i
själva dörren, när hon skulle gå ut,
stannade hon och såg in omigen, neg djupt
och sade än en gång sitt ödmjuka: Tack
for me. Så gick hon.» Hon kan gå sin
väg, men hon kan inte överleva det; och
när så döden kommer, tar hon emot
honom på samma självklara, ordknappa vis.
»De e slud». Något mer behöver inte
sägas och sägs inte heller.

Det kan förefalla, som om detta vore
en alltför torftig, alltför djuriskt
undergiven hållning mot tillvaron. Men å andra
sidan, vad är egentligen de gamla
grekernas metron eller engelsmännens
gentle-mannaideal, ordet nu taget i sin högsta
bemärkelse, annat än detta mod att inse
sin egen begränsning och utan onödiga
sprattlingar foga sig i det oundgängliga?
Och det skadar bestämt inte med en dylik
förkunnelse för oss, barn av en kultur utan
fast form och fasta gränser, vilka ha så lätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free