Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
att förfalla antingen till sentimental
självömkan eller bornerad självöverskattning.
»Celia» bär vittne om att dess
författarinna verkligen upplevt den nu försvinnande
allmogekultur, som — vilka dess brister
än må ha varit — likväl förmådde
frambringa hela, färdiga människor. Och det
förefaller som om svensk litteratur skulle
ha lidit en inte obetydlig förlust, då hennes
verk avbröts innan det nått full mognad.
Också Ernst Norlinds Bland tiggare
och tänkare är en bok med vidare syften
än de rent artistiska. Författaren berättar
här om sina minnen från sammanträffanden
med ryska flyktingar i London — hur pass
direkt efter verkligheten törs jag inte yttra
mig om. Helt naturligt är det ett enda
tema som varieras: hur det är möjligt att
leva för dem som kastats ut ur en värld och
in i en annan, från överklassen ned i
proletariatet. Och alla hans ryska vänner ha
ungefär samma sak att säga: Om man
endast slipper nöden för dagen, är överflödet
inte svårt att mista — på sätt och vis
känns det i stället som en lättnad att inte
längre inta en undantagsställning, att inte
mer behöva tysta ned några samvetskval
när man ser människorna ha det svårt runt
omkring en. Det svåra är något annat; det
ligger i att man samtidigt med välståndet
förlorar den aktning, man blivit van vid.
Man har inte längre samma värde som
människa, man har blivit en tvetydig figur,
vars ord inte är riktigt att lita på och
vars känslor ingen av dem som ha makten
egentligen anser sig behöva ta hänsyn till.
Tillvarons brutalitet avslöjar sig på ett
annat, lumpnare sätt än förut.
Men inte bara brutaliteten, också det
goda har fått ett nytt ansikte. Då livet
blivit avklätt allt skymmande utanverk, visa
sig linjer i dess gestalt, som man aldrig
tidigare sett — små mjuka, rörande linjer
av en ren och innerlig skönhet.
Barmhärtighet, modig glömska av eget lidande för
andras skull, hjärtats enkla godhet, allt
detta förbises så lätt av den som i skyddet
av en tryggad existens tror sig kunna vara
sig själv nog; men det upptäcks ånyo av
den som olyckan tvingar ut ur hans
isolering och gör seende på ett annat, mer
naket mänskligt sätt än förr.
Norlinds bok har sin egentliga styrka i
resonnemangen; i grund och botten är den
ett slags tankelyrik, förklädd i novellens form.
Sceneriet kring de olika berättelsernas
huvudpersoner saknar i ganska hög grad liv
och pregnans, liksom dessa själva knappast
få några riktigt individuella drag. Deras
tankar och inre upplevelser tilltvinga sig
uppmärksamheten vida mer än det de se eller
göra. När man slutat boken, är det ganska
svårt att dra sig till minnes vilka av
novellerna som havt jag-form och vilka icke;
alltsammans flyter på något sätt tillsammans
för tanken till en enda lång monolog.
Onekligen är detta ett mindre vanligt drag;
vi ha ju mycket gott om skickliga
arrangörer av en berättelses staffage och ganska
ont om författare som lägga huvudvikten
vid vad de vilja säga med boken. Ernst
Norlind vill något; hans novellsamling bär
alla tecken till att ha ett inre behov hos
författaren att tacka för sin tillkomst. Den
åskådning, han för fram, kan ju omöjligt
sägas vara ny, knappast ens särdeles
originell; men den bäres av en så levande
övertygelse, att den inte förfelar att göra
verkan.
Ett par humoresker, som avsluta boken,
äro skäligen enkla och borde utan minsta
förlust ha kunnat uteslutas.
Anna Lenah Elgström har aldrig, det
måste jag bekänna, tillhört de författare,
som ingivit mig något riktigt förtroende.
Hennes vitglödande indignation, hennes
tårdrypande ämnesval och hennes orediga
språk, där de bålstora orden rusa fram
som racerbilar, alltsammans har på mig
alltid verkat ihåligt och uppjagat. För varje
gång jag läst en bok av henne har jag
tänkt: Hur orkar en människa vara till
den grad upprörd genom så och så många
sidor i sträck, hur är det möjligt, att hon
inte för länge sedan blåst sönder till en
trasa i de passionens orkaner, där hon som
en annan flygande holländare oavbrutet
lever? Blir hon inte sjösjuk av att ständigt
och jämt slungas omkring på dessa vreda
böljor, har hon aldrig ett behov av att
känna vardagens fasta mark under
fötterna?
Då man ser undertiteln »Ett
vardagsäventyr» på hennes roman Myrstacken,
kunde man bli böjd för att tro, att ett
dylikt begär nu gripit henne. Men man
behöver inte ha läst alltför många sidor
för att komma underfund med att där finns
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
