- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
283

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner och noveller

Att hans senaste roman trots allt gör
ett mindre fantastiskt intryck än man i
fråga om honom blivit van vid, beror nog
inte så mycket på att han här bygger
direkt på barndomsminnena; ett ganska stort
stycke upplevd realitet finns nog med i
det mesta han skriver, må vara att den
blivit omdanad ända till oigenkännlighet.
Egentliga orsaken är väl snarare, att han
denna gång huvudsakligen för fram på
scenen två slag av personer, för vilka hans
sätt att se tillvaron verkar alldeles
naturligt: barn och skådespelare. Båda dessa
människokategorier balansera ju, om än på
olika sätt, ständigt på gränsen mellan
fantasi och verklighet. För barnen är den
förskjutning av alla proportioner, som
kommer världen att få ett så underligt
utseende, då den ses genom Hjalmar
Bergmans ögon, något helt vardagligt, varje
gammal gumma blir för dem antingen en
häxa eller en vänlig fé, just som i hans
böcker, och de ha samma skarpa blick
och samma outrotliga intresse som han för
alla kuriositeter, i tal och åthävor, hos
dem de råka. Och skådespelarna fortsätta
ju gärna också utanför scenen att spela en
roll, som ofta på ett fantastiskt sätt svär
mot de vardagsmänniskor de blivit efter
att ha lagt av teaterkostymen — precis
som Hjalmar Bergmans romanfigurer.

Man kan därför inte förvåna sig över
att de kapitel i »Jag, Ljung och
Medar-dus», vilka behandla huvudpersonens allra
tidigaste barndom och hans
sammanträffande med det kringresande teatersällskapet,
stå på] höjden med det bästa Bergman

skrivit. Någon sammanhängande och
klarläggande redogörelse för hans hjältes
utveckling har boken naturligtvis inte blivit.
Den består i stället av en följd tämligen
löst sammanbundna scener, där det säger
sig själv, att de groteska och stundom
också de skabrösa elementen dominera.
Hans förmåga att få även de enklaste
händelser att anta ett främmande och
överraskande utseende förnekar sig inte heller
här. Tittar man närmare efter, är det inte
så fasligt märkvärdiga ting, de tre pojkarna
uppleva; och ändå har man en känsla av
att vara med om äventyr, lika brokiga och
otroliga som i någon pikaresk roman.
Emellertid tror jag att de flesta läsare utan
invändningar skola följa med, så länge det
är i barnens värld, författaren rör sig. Det
är först när han kommer ut bland de
vuxna, på herrgårdar och järnvägsstämmor,
som det smyger sig in något maniererat
och maskinmässigt i fantastiken. Somliga
av kapitlen, t. ex. dem som tilldra sig ute
hos baron Roger Bernhusen de Sars, har
man redan läst så många gånger i hans
tidigare böcker, att man känner sig mera
böjd för att dra munnen till en gäspning
än till ett skratt. Och det är ju inte
precis den effekt, författaren åsyftat.

Men detta hör i alla fall till
undantagen. Med alla sina ojämnheter är »Jag,
Ljung och Medarus» ett typiskt alster av
Hjalmar Bergmans musa, som visserligen
kan vara både ett bråkigt fruntimmer och
ganska ful i munnen, men som ändå
mindre än de flesta tillhör de damer, i vilkas
sällskap nian har tråkigt.

283

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free