Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Eero Järnefelt. Av Torsten Stjernschantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Stjernschantz
toner med en diskret och raffinerad effekt
framhäva luftens klarhet. Vi möta här
vida mera än ett klart sett och skarpt
uppfattat avsnitt av naturen. Den
nordiska sommaraftonens veka stämning
vilar över bilden, och naturens egen vaga
och mystiska poesi strömmar emot
betraktaren.
I medlet och slutet av 1890-talet
sökte sig många finländska konstnärer
till Italien. Där uppehöllo sig längre eller
kortare tider Gallén-Kallela, Magnus
Enckell, Pekka Halonen, Väinö
Blomstedt och flere andra. Ären 1894—95
och 1897 vistades Eero Järnefelt där,
huvudsakligen i Florens. Den friska och
samtidigt strama hållningen i den
tidigare förrenässansens väggmåleri har gjort
ett mäktigt och nästan genomgripande
intryck på de flesta av dem. Som en
ren uppenbarelse måtte denna konst hava
verkat efter det tidigare hungriga
tillägnandet av den franska realismen. Som
i en medveten reaktion emot denna
inträder nu i den finländska konsten en
starkare betoning av linjen, en skärpning
av den plastiska utformningen och en
större, ofta dekorativ bredd i. den
måleriska behandlingen av motiven, även då
det icke är fråga om rent dekorativa
eller monumentala uppgifter. Järnefelt
förblev visserligen såsom förut och allt
framgent i det mesta och väsentligaste
sig själv, samtidigt som han emottog
starka intryck. En fastare
sammanhållning av motivet, en större helhet och
bredd i utförandet såväl rent tekniskt
som i det koloristiska färgackordet
framträda i t. ex. »Höstlandskap»
(Konstsamlingarna i Ateneum, Helsingfors) eller
»Vårflöde» (friherrinnan E. Indrenius,
Helsingfors) samt flere andra landskap
och giva dem en ökad formell styrka
och rytmisk balans, utan att de
förlora något av den besjälade
naturstämning, som alltid förlänar Järnefelts
landskapsmåleri dess innersta och högsta
värde.
Hösten 1895 företog Eero Järnefelt
tillsammans med författaren Juhani Aho
en exkursion genom Karelen. På den
tiden funnos i dessa trakter ännu inga
moderna kommunikationsmedel. Efter
vidsträckta färder med dagslånga
marscher genom obrutna ödemarker och rodd
över milsvida sjöar nådde de slutligen
de stora Koli-höj derna vid Pielisjärvi
väldiga sjö. Den mäktiga ödemarksnaturen
gjorde på Järnefelt ett outplånligt
intryck, som aldrig skulle gå ur hans sinne,
och ofta har han sedan återvänt dit.
Upplevelserna under samvaron med den
primitiva, av ali högre kultur oberörda
befolkningen, som ännu i sin
livsåskådning bevarade så många rent hedniska
drag, gav Aho uppslaget till hans stora
roman Panu. Eero Järnefelt fängslades
av storheten i den oberörda naturen, av
de väldiga vidderna med skogar i höstens
prunkande färger och skimrande,
skiftande fjärdar. I den skarpa, klara
höstluften målade han en stor tavla av den
gripande bild som utbredde sig för hans
ögon (Konstsamlingarna i Ateneum,
Helsingfors), ett landskap som blivit ett av
den finländska konstens populäraste verk.
Senare har han upprepade gånger målat
naturen kring Koli-höjderna i tavlor med
större eller mindre motiv. De bäras av
samma äkta Järnefeltska känsliga
naturstämningar, av spelet mellan mörka
ovädersmoln och ljusa, strålande solglimtar.
Ett drag i Järnefelts landskapskonst,
i hans förhållande till naturen, måste
ännu framhållas. Det sammanhänger
intimt med hans väsens egenart, med hans
intellektuellt betonade blick. Såsom han
i »Höstlandskap» eller »Vårflöde» valt
sitt motiv med några kala trädstammar
avtecknande sig emot insjöns blöta våris
eller höstkylans kalla vattenspegel, stannar
han ofta inför endast en detalj i naturen, en
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
