Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nils Collett Vogt. Av Tage Aurell - Frestelsen. Av Ragnar Jändel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage A tir ell
Se, det gjør tidt ens hjerte træt,
at ikke drøm og liv blev ett.
I dag! Jeg synes haabet gror
som lyngen frem av stenet jord.
Se, derfor dør vi mere let,
fordi ei drøm og liv var ett —
September är Collett Vogts månad,
där möter han sin egen födelsedag och
i dess följe de tusen bortflugna dagarnas
minnen. Hans skönaste sånger om
kärlek och vår äro barn av den kungatid,
då hembygdens björkar klätt sig i
purpurns brand.
En gång — och det är icke länge
sedan — har jag sett Nils Collett Vogt
av norsk ungdom hyllas som en den
norska sångens hövding. Han svarade
som en hövding, i ett tal om fanor, om
himmelssträvande flaggstänger. Hans
älsklingsbild från unga år, då han mätte sig
själv med popplarna på Eidsvolds plats,
kom tillbaka, det susade något
»kamp-vredt» i hans ord — och det är sådan
jag mints honom medan jag skrivit dessa
rader om en nordiskt nobel poet.
FRES T E L S E N
Av RAGNARJÄNDEL
Förföraren slog ut med handen
och pekade på världens nöd:
"Är du Guds son, så säg
att dessa stenar skola varda bröd. . ."
Och Jesus sänkte ned sin sköna panna,
och långt i fjärran ögat såg
ett tåg av hungerns millioner
— den svarta nödens tåg.
Han såg sig själv omringad och bekransad,
och ropet glädjedrucket ljöd:
"Hell dig, som gjorde jorden god,
hell dig, o gudason, som gav oss bröd!"
Då uppsteg klar den stora stjärnan,
och Jesu blickar mötte den.
Han såg sin faders klara tecken:
"Min stjärna, o min vän!"
Den starka strålen gick igenom bröstet,
så blomlikt ljuv den var,
— och dock så kall av himmelsk
ensamhet —
och som ett svärd den skar.
Han såg ali världen sjunka undan,
så varm, så övermätt,
han såg blott själen, ensam, överlämnad,
i kamp för evighetens rätt.
Tyst gick han genom mörkret utför berget,
de hungrigas, de sjukas vän,
gick ned: — ett tecken för de starka,
en gud för män. —
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
