- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
308

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

syra i barken, men som ändå om vårarna
villigt pryder sig med vajande, amourösa
hängen på de knotiga kvistarna.

Karlfeldt vill vara och är framför allt
en karl. Trygg, karsk, vederhäftig — en
hel följd av dylika adjektiv, som skulle
passa myndiga nämndemän och
välbeställda kyrkvärdar, komma av sig själva
på tungan, när man talar om honom.
Intet föraktar han till synes så som
lyriska väderflöjlar, vilka svänga runt över
ett hus av »lösa blomsterstjälkar». Den
dryck, han oftast nämner i sina dikter,
är inte vinet och ännu mindre vattnet,
utan ölet — ett hembryggt, maltstarkt
öl, brunt som om det sugit åt sig ali
mullens dunkla must och framburet i
bastanta, konstrikt snidade trästånkor.
Och i sina kärleksdikter anslår han gärna
en halvt raljerande ton, ett lite
farbroder-ligt galanteri, så som det anstår en
stadgad ungkarl. Han tar flickorna under
hakan eller klappar dem på kinden
snarare än han faller på knä för dem. Inte
ett ögonblick glömmer han sin värdighet;
märker han, att han blottat sig för mycket,
är han i regel strax färdig att slå bort
det med en halvt skämtsam vändning,
innan någon annan skall ha hunnit fästa
sig vid den förrädiska skälvningen i
rösten.

Denna obenägenhet för personliga
bekännelser genomgår det mesta han skrivit.
Åtskilliga av hans djupast kända dikter
ha form av beskrivningar, av
»dalmålningar på rim». Och eljest döljer han sig
oftast bakom ett alter ego, som han
behandlar med en viss överlägsen men
samtidigt älskvärd ironi — Fridolin, den
lantlige ungkarlen, vars gestalt lever
inför våra ögon som ingen annan inom den
svenska lyriken sedan urmakare Fredmans
dagar.

I grund och botten är nog hela denna
hållning knappt annat än utslag av en
sorts blyghet. Ty bakom den trygga,

manhaftiga uppsynen gömma sig hos
Karlfeldt många lättrörliga och ofta
stridiga lynnesdrag. När vårmånen skiner
över den blommande slånen, förvandlas
den sansade, medelålders Fridolin till en
smäktande trubadur. Och de kväden, han
då ägnar sin tillbedda, kunna någon gång,
visserligen inte i ordalagen, men i själva
stämningsläget komma det känslosamma
farligt nära. Men å andra sidan har väl
ingen i vår litteratur förmått återge den
jungfruliga renhetens rörande och flyktiga
doft så som han just tack vare sin
intensiva manlighet lyckats göra det i
»Jungfru Maria» eller »Ynglingen till jungfrun»
(i »Yttersta dömen»).

När det gäller Karlfeldt, tillhör det
emellertid undantagen att en dikt på
detta sätt endast uttrycker en enda,
osammansatt känsla. Det är ej med honom
som med Fröding, hos vilken guitarren
och dragharmonikan oftast avlösa
varandra i skilda dikter; hos Karlfeldt ljuda
de båda instrumenten, som för hans del
väl snarast äro nyckelharpa och fiol, som
regel samtidigt i en duett av
utomordentlig verkan. An spelar den ena första
stämman, än den andra; men båda göra
sig dock hörda hela tiden.

Tag en dikt som »Den rike
ynglingen»! Hur ytterligt motsatta element,
fullblodig sensualism och översinnlig
längtan, burlesk komik och naivt trohjärtad
fromhet, ha ej här smält samman till en
oupplöslig enhet. Den karlfeldtska dikten
har vanligen en nästan otroligt rik
faset-tering, den skiftar oavbrutet mellan olika
stämningar, som ändå slutligen alla uppgå
i ett brett ackord. Just häri ligger säkert
en av de djupaste orsakerna till dess
egenartade tjusning.

Vid sidan av de antydda tvenne
inslagen i Karlfeldts lyrik, det robust
kärnfulla och det vårligt elegiska, finns ännu
ett tredje, som han är tämligen ensam
om i svensk diktning, ehuruväl Almquist

308

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free