Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
tid ihop inte bara med egenheter i hans
lynne, det beror också på de många olika
kulturformer som där mötas. Den
gam-mallutheranska, traditionsbundna
bondekulturen, sådan den fixerats i vårt
kulturellt mest konservativa landskap, Dalarna,
lever där vid sidan av den intellektuellt
rörliga, på allt nyfikna storstadskulturen,
för vilken hävdvunnen sed och nedärvda
föreställningar knappast bli något mera
än pittoreska dekorationer, och av
universitetshumanismen med dess anor från
renässansen. Och tvärs genom dessa olika
skikt bryta så plötsligt fram strömdrag
från djup, som ligga under och i tiden
bortom dem alla.
Fast Karlfeldt är allt utom en
troskyldig bondspelman, är det
ovedersäg-ligen hans hembygds allmogekultur som
ägt den största betydelsen för
utdanandet av hans personlighet. Hans
skämt förs fram lite omständligt och. med
ett orubbligt allvar, som bara en glimt
i ögat gör en smula tvivelaktigt; till hela
sin form är det just av det slag, som
skulle uppskattas av gubbarna på ett
bondbröllop. Hans fyndiga, fast präglade
språk påminner om de folkliga ordstävens.
Och hans uppfattning av vad som anstår
en riktig karl, sådan den finns uttryckt
t. ex. i »Om en tillbörlig vrede», har så
djupa rötter i vår allmoges
åskådningssätt, att den tämligen oförändrad
återfinns lika väl i Albert Engströms
skärgårdshistorier som i den fornnordiska
diktningen.
Främst av alla de rent folkliga dragen
hos Karlfeldt måste dock nämnas den
oerhört stora betydelse som bibeln, dess
språk och dess bildvärld haft för hans
diktning. Då Fröding skriver sina
bibliska fantasier, bli de pasticher, geniala
visserligen, men ändå behäftade med
pastichens anstrykning av något alltför
medvetet konstmässigt. leke så hos
Karlfeldt. Bibeln förefaller att ha varit honom
förtrogen ända sedan hans tidigaste
barnaår ; liksom för gångna dagars
bygdekonstnärer tycks det falla sig naturligast för
honom att välja sina bilder och motiv
ur böckernas bok även när det han vill
uttrycka inte direkt tvingar honom
därtill, profeterna Elia och Jonas umgås han
med som med gamla vänner och bröder,
och i likhet med en stor del av vår
bondebefolkning tillgriper han bibliska
vändningar, till synes nästan ofrivilligt, så snart
han talar om höga och väsentliga ting.
Man får emellertid akta sig för att
överdriva dessa drag av skenbar
omedvetenhet i Karlfeldts förhållande till de
folkliga föreställningarna. Som Fredrik
Böök med styrka framhållit, har
allmogekulturens väsen kunnat komma till ett
så utomordentligt klart och stort
konstnärligt uttryck hos Karlfeldt endast
därigenom att han ser den samtidigt utifrån
som inifrån; han känner den i grunden,
men själv står han utanför den.
»Dalmålningar på rim» äro typiska i
detta avseende. Vad han fäster sig vid
i den folkliga konsten är främst dess
friska naivitet,’ dess blandning av
omedveten komik och gripande patos. Allt
detta har varit osynligt både för dess
upphovsmän och för deras ståndsbröder;
Karlfeldt ser det, därför att hans öga
skolats genom att betrakta konst av helt
annat slag.
Det är stadsbon som upptäcker att
vildmarken är vacker; för bonden är den
bara hindersam och fientlig eller i bästa
fall något som kan utnyttjas till beten.
Och endast den vuxne uppskattar
barndomstidens ljusa lycka. På samma sätt
kan den som växt upp och levat sitt liv
i hägn av den gamla allmogekulturen
aldrig se skönheten i dess lugna harmoni
och styrkan i dess fasta begränsning.
Allt detta är för honom något självfallet;
och reflekterar han någon gång däröver,
så är det därför att harmonien förnimmes
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
