Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axel Karlfeldt
som enformighet och begränsningen som
tryckande tvång. Först den som likt
Karlfeldt kastats in i en helt annan miljö
och gripits av ångest inför det moderna
storstadslivets rot- och rolöshet kan känna
längtan hem till fädernas värld så starkt,
att han förmår skänka dess väsen den
stora konstens förklaring.
Hela denna värld är död eller döende,
den börjar redan tona bort i avståndets
blåa dis. Men just därför har den fått en
helgd och en skönhet, som den omgivande
vardagen saknar. Bullret dör bort, rösterna
dämpas; allt är .söndagsvila och sval
andakt i »Träslottets» rum, där det
förgångna bor:
För du mig in i din högtidssal
till ro och aftondröm?
Månen står still som i Ajalons dal
över tidens vilande ström.
De döda stå upp, inte som
skrämmande spöken, utan som förtroliga vänner,
vilka vilja hjälpa oss att komma ihåg att
vi alla äro barn av det levande förflutna,
som snart nog skall omsluta även oss.
Det är lättare att leva och lättare att dö
för den som vuxit upp ur själva den
mull, vilken skall taga honom i sin famn,
än för den som skiljes från jorden av
hårda gatstenar. Därför kan också
»Klagosång över en lantman», den underbara
dikt, där allt det tryggt harmoniska i
den försvinnande bondekulturen fått sitt
renaste och största uttryck på vårt språk,
klinga ut i ett ackord av lugn försoning.
Att Karlfeldt så sällan besjunger det
nakna, osmyckade nuet, utan liksom hela
sin generation oftast har blicken riktad
bakåt, mot det förgångna, beror dock
förmodligen inte enbart på känslan av
inre frändskap; en medveten artistisk
uppskattning spelar säkert också in.
Nittiotalets förtjusning över allt måleriskt
gammaldags i sed och sägen och dess till
hälften estetiska, till hälften nästan etno-
Fot. A. Kjtrling, Karlstad.
E. A. Karlfeldt vid jo års ålder.
logiska intresse för det nationellt och
provinsiellt egenartade kommer knappast
någonstädes så tydligt fram som i
Karl-feldts diktning. Den säregna stilen och
doften över hans strofer härröra till stor
del från de ålderdomliga ord och
uttrycksfulla provinsialismer, som han samlar med
något av en museimans iver.
Bonde-praktikan har härvidlag varit en rikt
givande fyndort, vilken han som bekant
också flitigt utnyttjat; helt säkert är även
hans intresse för bibeln delvis fullt
medvetet av språklig art. Han utsträcker
emellertid sitt sökande inte endast till de
urkunder, som stå i ett närmare eller
fjärmare samband med hans hembygds
folkliga kultur; särskilt i hans senare
produktion möter man t. ex. oupphörligen
också ord och uttryck, hämtade från
vår profana 1600-talslitteratur. Lika litet
är hans intresse för det provinsiellt
särpräglade i landskap och folklynne
inskränkt till Dalarna. I »Roslagen» och
»Svarte Rudolf» har han sålunda visat
sig kunna oöverträffligt återge natur och
människor, vilka ej ha något annat
gemensamt med Fridolin och Pungmakarbo
3H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
