Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - V. A. Koskenniemi. En finsk skald. Av F. E. Sillanpää
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. A. Ko s kenniemi
bottniska slätten och den nattliga staden.
Den nattliga gatan, som genljuder av den
ensamme kringirrande grubblarens steg;
den nattliga stadens hushav i stjärnljuset;
sommarnätternas slättstämningar med sina
evighetsaningar; allt detta djupt och
andakts-fullt tolkat i nya smittande rytmer erövrade
»diktkonsumenterna» till den grad, att ej
alla torde ha varit i stånd att lika fullt
och helt mottaga de högre och mera
vittomfattande poetiska vinningar Koskenniemis
senare alstring har bjudit. För mången har
han nog förblivit sådan som han tedde
sig i sin första samling, och för
Koskenniemis diktning länder säkerligen också det
till gagn, som för mången är till men:
avståndet i tiden.
Förstlingssamlingen röjde en smärtsamt
förvärvad /zwerfarenhet, men det brast i
/«^«Uerfarenhet, det psykologiska
momentet. De följande samlingarna »Vita städer»
(Valkeat kaupungit) och »Koleld»
(Hiili-valkea) liksom det mellan dem liggande
eposet »Hannu» voro förberedelser till vad
som komma skulle: »Elegier». Nu när
»Elegier» redan har stadfäst sig som den
finska lyrikens högsta Errungenschaft,
är det utomordentligt fängslande att
skärskåda dessa tre mellanliggande diktböcker.
Hur nya rytmer och versmått småningom
och liksom oförmärkt börja ljuda till nya
ämnen; hur en uppgående sol liksom
kommer purpurblommor att slå ut på en i
förstone grå jordgrund; hur det erotiska
inslaget, som når allt större stadga och
skjuter ali banal erotik åt sidan, faller som
honungsdagg på skaldens och tänkarens
livsgröda; allt detta kan man förträffligt
följa i dessa diktalster.
Dessa förebådande melodier ljödo sedan
som en fulltonig lyrisk symfoni i »Elegier».
»Den största lycka som torde vara en ung
skald förunnad: känslan av att ha vuxit,
att ha övervunnit sig själv och stigit allt
högre, har helt fallit på Koskenniemis lott»
— detta från överord fria omdöme av
Anna-Maria Tallgren är väl träffat.
Koskenniemi har verkligen vuxit sig
fram till denna sin diktbok, och i ett
sådant växande ligger det jämväl för
diktningens mottagare någonting ofantligt hugnesamt
genom den tillit det väcker. Ingenting av
det som tidigare funnits har försvunnit,
men det sora i förstone var svagare, det
har här vuxit till sin fulla kraft. Den forna
mytvärldens Panmotiv, som Koskenniemi
har odlat i många olika repriser, den i
patos och rytm mäktiga »Prometheus», den
ljuvliga »Echo», ur vars rytm det rentav
strömmar en doft av mytens erotiska
nattluft, »Till den eftertrådda», en stor liten
dikt — när man kommer att skriva för
främlingar om dessa dikter, känner man
en sällsam obetvinglig lust att få dem
omstöpta i en sådan form, att de kunde
uppfattas tillfullo även av dem som ej förstå
det språk de äro skrivna på. En tolkning
kan vara en ny dikt och som sådan lika
god som originalet, men den ursprungliga
levande dikten kan inte överflyttas till ett
annat språk.
»Elegier» utkom 1917 (7.upplagan i fjol).
Två år senare utkom Koskenniemis hittills
sista samling »Hjärtat och döden» (Sydän
ja kuolema). Både till form och innehåll
rör sig denna samling på samma plan som
sin närmaste föregångare, den är liksom
en utfyllnad till »Elegier». Här och var
röner man ett fägnesamt intryck av ökad
lätthet. Denna samling röjer måhända
också de flesta spåren av det hängivna
intresse som Koskenniemi städse har ägnat
antiken, enkannerligen den romerska
diktningen. Vissa rytmiska påverkningar från
Goethe skulle man kanske också kunna
påvisa. För övrigt innehåller »Hjärtat och
döden» några av Koskenniemis måhända
allra mest personligt betonade dikter, såsom
»Elegi till min skugga» och »Borgarna i
Athen» och därjämte en vacker räcka
epitafier, små klara pärlor, bland ,vilka särskilt
äro att nämna »Filosofens grav» och
»Barnets grav».
Man förstår lätt, att Koskenniemis
andliga skaplynne, där skalden och tänkaren
äro oskiljaktigt förenade, redan tidigt
jämväl har fört honom ut på den sistnämndes
arbetsfält. Under ett årtionde var han
tidskriften »Aikas» chefredaktör, innan han
övergick till sitt nuvarande värv som
professor vid Åbo finska universitet, och en
lång tid var han också verksam som
litteraturkritiker i en huvudstadstidning.
Frukterna av denna sin verksamhet har han
offentliggjort i tre band »Böcker och
skriftställare». Inspirerade av resor i utlandet äro
prosaböckerna »En vårkväll i Quartier latin»
och» Diktens städer». Den sistnämnda
innehåller, utom skildringar som falla inom titelns
ram, också ett tiotal allmänt estetiska upp-
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
