Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Medeltidens tyska konst. Av Paul Ernst. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa711 Ernst
kraften. Men ett folk med Tysklands
geografiska läge kan icke i obeaktad
stillhet genomleva sin period av andlig
overksamhet, den måste alltid hos
grannarna väcka till liv strävan att förinta
detta folk, då det ej håller alla sina
andliga krafter spända.
Man förstår det då man närmare
betraktar Tysklands historia. Och då
Tysklands lycka och olycka på grund av
landets geografiska läge och folkets andliga
betydelse haft det starkaste inflytande
även på det övriga Europas öde, har
detta senare helt visst intresse av att
förstå den tyska historiens mekanism.
Det tyska folket har en gång
behärskat Europa, under kejsartiden, som
man kan räkna från 950 till 1250, ty
Karl den store och hans dynasti utgjorde
ett franskt inslag, och hans gärning var
blott en episod. Tiden ligger långt
tillbaka. Mycket litet har kommit till oss
därifrån, ty tiden var icke litterärt
inriktad. Därför ha tyskarna själva icke
någon sann bild av den, och de andra folken
naturligtvis ännu mindre. Vill man
förstå den måste man glömma alla nutida
politiska föreställningar och
åskådningssätt.
Även denna tid har frambragt en
betydande tysk kultur, då ju alltid
politiska och kulturella gärningar stå i
växelverkan. Men denna kultur är icke
tillräckligt känd, den är också oss
nutidsmänniskor helt främmande, och den
ojämförligt största delen av dess
minnesmärken äro förstörda. Vår tids människor
bereda sig måhända att bringa de stora
kulturområdena närmare varandra, så att
för oss europeer icke längre
medelhavskulturen blir den enda existerande.
Kanske är det genom det ökade förståendet
för de utomeuropeiska folkens kultur som
under de allra sista årtiondena och de
närmast förflutna åren även förståendet
för det tyska folkets kulturverk i dessa
äldre tider blivit större; snart sagt varje
vecka vinnas nu hos oss nya kunskaper
på detta område.
När ett folk är i olycka, söker det
ju vanligen en sentimental tröst i sitt
förflutna, då allting var bättre. Jag
hoppas att man icke skall uppfatta vår
strävan så. De goda bland oss — och det
är blott de goda det kommer an på,
icke massan, vore än de goda färre än
båda händernas fingrar — behöva ingen
tröst, emedan de känna olyckans
nödvändighet, ja dess gagn. De vilja bruka
olyckan för att förnya sitt folk.
Konsten under den tyska medeltiden
omfattar arkitektur, bildhuggeri och
måleri. Om diktningen är ej mycket att
säga, man har nog betydligt överskattat
den. Klarast ser man väl nu ifråga om
skulpturen. Tyskarna hava en gång varit
ett folk av konstnärer. I fjortonde
århundradet levde i varje småstad på tusen
invånare flera bildhuggare, vilka alltid
hade lönande uppdrag, och nä»- Enea
Silvio, den blivande påven, som var
italienare och hade vuxit upp mitt i det
italienska konstöverflödet, reste genom
Tyskland, fann han en sådan rikedom
på konstverk att han knappast trodde
det möjligt att ge sina landsmän ett
begrepp därom. Ur de lätt räknade
spillror som äro bibehållna kan man nu
göra sig en ungefärlig bild; för
utlänningen sker detta väl lättast genom
Lüb-beckes »Die Plastik des deutschen
Mittel-alters», som innehåller halvtannat
hundratal stora planscher med trogna
avbildningar. Dessa avbildningar äro
huvudsaken. Dehios monumentala verk
»Ge-schichte der deutschen Kunst», vartill
knappast någon annan nation äger ett
motstycke, är för omfattande och
utförlig för utlänningen.
Genom renässansen hade Europas folk
fått det klassisistiska idealet: efterbild-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
