Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Medeltidens tyska konst. Av Paul Ernst. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pattl Ernst
första rummet dygden — »dygden» i
ordets gamla, förnäma bemärkelse som
allmän adlig duktighet, som »virtus» och
»(iof-irj» så som deras ursprungliga
be-betydelse var, ty den kristendomen gällde
för människor som härskade. Den måste
försvinna, liksom deras herravälde
försvann ur världen och de demokratiska
tiderna bröto in, då människorna
överallt söka ersättning för makten. Den
adliga kristendomen förefaller oss nu
knappast som en religion, snarare som en
sorts rituell övertro, vi förstå ju ej heller
sakramenten längre, vilka då stodo i
medelpunkten, kyrkan som frälsningens
ort har blivit ett tomt begrepp.
Altaret måste nu få en ny betydelse.
Förut var det gudstjänst i kyrkan. Nu
tilldrager sig något i kyrkan för
församlingen, och nattvarden försiggår vid
altaret. Till altaret vände sig församlingens
blickar. Kyrkorummet var utbildat för
gudstjänstens ändamål; då den bakre
altarväggen i och med altarets växande
betydelse blir allt större och viktigare,
införes ett arkitektoniskt främmande
element i kyrkan, som icke längre
sammansmälter med kyrkan till en enhet. An
mera: altarväggen har utvecklat sig ur
det flyttbara skrinet, som kunde
uppställas var som helst; nu bibehölls
skrinets karaktär, fast det icke alis fanns
någon mening därmed. Det borgerliga
samhället hade ingen stilbildande kraft
inom byggnadskonsten, som under den
tidigare perioden varit konsternas
drottning, det kan endast begagna de
förutvarande formerna och anpassa dem i
yttre måtto efter ändamålen, söka uttryck
i dem, så vitt det kan lyckas, för sin
egen nya innerlighet. Men tydligen måste
det komma en tid, då motsättningen
mellan de för annat bruk bestämda formerna
och deras nuvarande användning blir klar.
Det blev reformationstiden.
Man måste klargöra för sig att den
borgerliga bildhuggarkonsten icke har
något organiskt rum där den kan stå. Man
har förstått mycket när man insett det.
I koret sitta fönster vid fönster.
Framför detta rum står altaret med den stora
bakväggen, på vilken bildkonsten nu
framför allt skulle utveckla sig, skulpturerna
stodo alltså mot ljuset.
En stor del av dessa verk betrakta
vi nu i museer, alltså i falsk belysning.
Den ursprungliga målningen är ofta
skadad, ofta borttvättad med lut. Figurerna
äro ofta skilda åt. Man måste inse att
man efter ett sådant barbari ej har
mycket kvar av det ursprungliga verket, att
detta har mindre att säga oss om den
verkan det gjort än om konstnären som
skapat det. Och denna utsago om
konstnären är ju förvisso också för vår
vetenskapligt och helt okonstnärligt tänkande
tid det viktigaste.
Framför allt kan man icke förstå
figurernas förgyllning förrän man tänker på
deras plats. I klar belysning uppifrån
och från sidan förstör den naturligtvis
ali skulptural verkan. Också veckens fall
måste man förstå ur behovet av skarpa
hörn, som fångade det sparsamma ljuset,
och smala fördjupningar, vilka genom
starkare skugga avtecknade sig i den
mörka helhetsbilden.
Den förnäma tidens konstnärer voro
namnlösa, de voro män som arbetade
för det adliga samhällets behov, och ingen
tänkte på att de kunde vara betydande
personligheter. De voro det ej heller, de
uttryckte det som var levande i deras
herrar. Konstnärerna under denna
borgerliga tid voro också namnlösa. De voro
hantverkare som levde bland och kände
med folket, och deras känsla var den
allmänna folkkänslan. Ej heller de voro
några personligheter.
Med renässansen och i Italien
uppstod den personlige konstnären. Han är
religionslös, åtminstone är hans konst ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
