Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Två sonetter. Av Emil Zilliacus - Svärdet - Torson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SONETTER
A V EMIL ZI L L I A C U S
Svärdet
Där jag en morgon vid vitrinen stod
ett plötsligt sken ur mörka regnmolns springa
föll på ett svärd, vars sönderfrätta klinga
var klibbigt rostbrun som av levrat blod.
Vem var den mannen, som fick vapnet svinga
när eggen än sköt blixtar, blank och god?
Och vad var målet för hans offermod,
vem slogs han för, vem ville han betvinga?
En myt blev striden som med vapnet striddes,
och tistlar växa där den staden fanns,
för vilken svärdets klinga en gång smiddes.
Men än mot den, som i museet vandrar,
ur dunklet lysa och med samma glans
som fordom fästets gyllene meandrar.
Torson
Av slumpen ledd en dag jag kom att finna
ett stycke mejslad marmor från Athen,
ett brutet block av nött och solgul sten:
en senig hand mot bröstet av en kvinna.
Var det ett rov, var det en älskogsscen?
Hell, store konstnär Tid, som lät försvinna
allt som i verket därom kunde minna,
allt som var stundens form och nuets sken!
Kort är den lek som kärleksparen leka,
snart bäddas han och hon på båren, bleka
med kalla läppar och förstummad röst.
Men samma feber Eros evigt tänder,
och evigt gripa nya starka händer
om nya blottade och mjuka bröst.
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
