Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vilhelm Ekelund. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Ekelund
Ser man efter, vad det är Ekelund
sökt på alla sina irrfärder, så
återkommer man ständigt till detta: det är
ljuslinjen i allt mänskligt. Alla hans tankar
och problem vända sig kring denna fråga:
hur bevara det rena ljuset i själen, hur
få sol och klarhet i blicken? Och hans
svar är ständigt detsamma: längta till
ljuset, lev i ljuset, förlora dig i ljuset,
bliv en ljusets ödmjuke tjänare. I en av
de vackra »Tankedikterna» i sin sista
bok uttrycker han qvinta essentia av den
visdom, vartill han nått fram, sålunda:
Solbågens växande färd, o öga, du följe i andakt,
dag ifrån dag ifrån årets uppbristande, molniga
gryning
upp till det vitnande ljusmajestät som i
junimorgon
tronar i gudomssken över människors dödliga
släkte :
solbågens växande färd, o öga, behåll för mitt
sinne:
bliv denna båge, o bliv / det är sol-lärans heliga
lära.
En sådan vis och stilla kärlek och
längtan till ljuset får man icke till skänks.
Solguden lär sig den först älska rätt,
som i ångest vandrat genom Hades’
fasor och natt. Man måste ha känt
hemlösheten och ofriden i själen för att längta
till ljusets frid och glädje. »Vad längtan
till ljus är, det lärde jag mycket sent»,
säger Vilhelm Ekelund. »I första
ungdomen visste jag sällan av annat än
längtan till mörker.» Det är väl något,
som varje människa har erfarenhet av,
ehuru Ekelund upplevat det mera
intensivt än de flesta. Först när man är nära
att sjunka i djupaste mörker, lär man
sig att sträcka armarna bedjande mot
ljuset. Gripande talar en av Ekelunds
ungdomsdikter härom:
När kväll i själens himmel skymmer,
när livets sista stjärnljus rymmer
och själen vänder om på öde färden
och vill gå hem och har ej hem i världen–-
O räddande försvar! o höga
och klara fäste i svarta bruset:
0 ljuva styrka uti ljuset,
heliga skönhet, av ditt öga!
1 ett tidigare skede av hans produktion
tar sig denna längtan väsentligen form
av skdnhetsdyrkan och skönhetslidelse.
Är då Ekelund en av dessa glada
»skön-hetsdyrkare» och esteter, som vilja dö
»med vinlöv i håret»? Nej, han är det
icke och har aldrig varit det. Raka
motsatsen! Hans gud är den hårde, stränge
doriske Apollon, Pythondödaren med
silverbågen; han har intet med feminina
esteter att skaffa. Hans skönhet har en
alltigenom etisk karaktär, den fordrar
livets bittraste allvar av sina dyrkare.
»Var alltid övertygad, att ditt
konstnärliga växande måste ha ett livligt
samband med din moraliska karaktärs.
Endast genom att vara renare under
bröstet än andra når du upp till konstens
högsta. — Vad du bör hata: det
’poetiska’, det ’sköna’, det ’estetiska’. Tänk
på att du skriver för människor och ej
för skönhetskultande mamseller!» Så
skrev Vilhelm Ekelund redan i sin
genombrottsbok, Antikt ideal. Det är
betecknande för hans skönhetsdyrkan, att
en företeelse som Oscar Wilde,
»fili-stern par excellence», är föremål för
hans djupa förakt och avsky.
I Ekelunds senare verk får denna
ljusdyrkan en innerligare, stillsammare
ton. Det är knappast skönheten som
han längre dyrkar, det är något
subtilare : glädjen, renheten, det i djupaste
mening produktiva, det varur själens
friskaste källsprång välla fram. Det är
allt detta, för vilket han begagnar ordet
metron. Apollon är icke blott ljusguden,
han är ock harmoniens, den klara
konturens, det gyllene måttets gud.
»Helios», säger den gamle Heraklit från
Efesos, »skall icke överskrida det rätta
måttet. Gjorde han • det, skulle erynnierna,
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
