Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Två dikter. Av Albert Henning - Aspen klagar - Den oroliga lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av ALBERT HENNING
Aspen klagar.
Där lyfter en vind mina skälvande blad,
mitt hjärta till randen den rågar.
Den vill något säga, den vet nog vad,
i kväll, när himmelen lågar.
Den kommer från stora och ödsliga rum,
från rymder, som, väldiga, skrämma.
Den vill något säga, men själv är den
stum
och söker hos mig en stämma.
Den fyller mig helt, jag bärs på dess
ström,
men arm är min krona och ringa
och lyssnar i undran och halvt som i dröm
till egna bladen, som klinga.
Jag ville låta dess jubel och ve
högt emot stjärnorna tona,
men svag är den stämma, jag mäktar att ge
vinden som rörs i min krona.
Den oroliga lågan.
Jag sitter åter, där som pilt jag satt
i kyrkans ro, i samma bänk som då,
och ser bak fönstren vintermörkret stå
och lyss till brus av hymnerna, som gå
på vallfärd hän till en kaldeisk natt.
Från gyllne kronor strömmar ljuset rikt.
De höga valven sväva, luftigt burna,
på pelarstammar, djärvt och smäckert
skurna.
Nu är det jul, och nu är allt sig likt.
Med blicken djupt i ljusets lågor fången,
jag minns en stund, en fjärran, en
förgången:
Framför mig brann, på konstrikt grenverk
buren,
en gyllne kandelaber, tätt vid muren,
med ljus, vars lågor tyst jag hörde susa,
när allt blev still och orgeln slutat brusa.
De brunno stilla, alla utom en.
För hemligt luftdrag fladdrade dess sken
och fängslade med makt mitt gossesinne.
Nu fängslar mannen denna lågas minne ...
Den brann med ångest, o varför blott den?
Den brutna lågan blev min tysta vän.
Med drömfyllt vemod minnes jag den än.
Jag blickar över menigheten ut.
En upphöjd ro på allas anlet dröjer,
julhelgens frid i varje blick sig röjer
i denna stund, då årets larm är slut.
Klart stiger hymnens ljusa jubelkör,
men kall en vind min panna hemligt rör,
och plötslig sorg vill het mitt hjärta råga.
Var still, o själ, du ångeströrda låga!
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
