- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
367

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Fredrik Böök. Av Knut Hagberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrik Böök

Böök skrev en gång, att han älskade
»det i sitt slag utpräglade». Yttrandet
vittnar om självkännedom. Det gäller först
och främst om människor. Den stora
samling porträtt som fyller Svensk vardag och
en god del av Essayer och kritiker är
förvisso oändligen mångskiftande, men den
saknar dock ej ett visst enhetsdrag. Den
unga Vendela Åstrand i sitt flickrum i
prästgården, den vresige och
forntidsvur-mige Rääf, Teddy Roosevelt, ännu som
president en cow-boy vilken infångar sina
fiender med lasso, dessa bilder som Böök
tecknat med mästarehand äro så olika i ton
och färg, men de ha ett gemensamt: de
äro alla bilder av en äkta och helgjuten
människa. Humanisten brukar säga att
intet mänskligt är honom främmande, men
må man komma ihåg att det mänskliga
icke finnes överallt. Inom litteraturen och
i livet äro prat och svammel och
tillgjordhet och oäkta eller halväkta stämningar
långt vanligare än det mänskliga, som
alltid äger ärlighetens oskattbara värde. Här
går gränsen för Bööks vida sympatier;
inför det lögnaktiga och falska är han
kritikern, obarmhärtig och genomskärande,
men den äkta människan betraktar han på
ett annat sätt. Böök idealiserar aldrig, han
känner väl sina modellers alla svagheter,
men kritiken mildras av humor och
förståelse. Böök gör ingen hemlighet av
Christian Wåhlins många fel, men vid läsningen
av domprostens betraktelser över
gåsskötseln stiger det skånska landskapet fram för
hans blick, det landskap med vilket
Wåhlin hörde samman: »en vacker syn att vila
ögat vid, ett träsnitt i svart, grönt och
vitt». Bakom Lars Linderots osmakliga
liknelser skönjer Böök det trohjärtade
sinnelaget, den äkta känslan. Ypperst av dessa
essayer är dock studien över Carl Nyrén,
som, om hänsyn tages till kompositionens
fasthet, stilens glans, och de psykologiska
iakttagelsernas finhet, måste betecknas som
ett av den nordiska berättarkonstens mest
utsökta ting. Carl Nyrén träder oss till
mötes i ali sin oemotståndliga komik,
skildringen är genomförd med oöverträfflig
kvickhet, elegans och konsekvens, men
sympatien är hela tiden med, ej ens i sina
svagaste stunder utestänges den stackars
Nyrén från dess försonande värme. Som
berättare och människoskildrare har Böök
förenat kraft och skärpa med finhet och

ömhet, och hans porträtt kunna ställas vid
sidan av Frödings värmländska gestalter.

I inledningen till Svensk vardag
skriver Böök, att vad han med bokens titel
avsett att karakterisera är »en litet lantlig

och provinsiell stil,–-som vi med

känslan förnimma som ett slags
hemtrevnad». Detta betyder egentligen ej annat
än att det är en konservativ bok. Ty att
vara konservativ, det är just att förnimma
ett slags hemtrevnad där andra naturer
längta bort, att trofast älska det kända,
det näraliggande, minnena och allt varvid
man sedan barndomens år blivit van, det
är att värdera hemmet, fosterlandet högre
än ett i fjärran beläget, i dimmor höljt
Utopia. Fredrik Böök är en mycket
konservativ natur, och det har satt sitt märke
på snart sagt alla delar av hans författarskap.
Liksom Böök älskar de originella,
naturliga människorna, så sätter han även den
originella provins- och småstadskulturen
högt. Han blir glad när han möter den hos
Nicolovius lika väl som hos Runeberg eller
Petrus Læstadius, ty Böök är mycket mera
svensk än skåning, och nybyggaren i
Norrlands ödemarker har hans sympati såväl
som storbonden på Söderslätt eller
ämbetsmännen och hantverkarna i småstäderna.
Deras liv, deras vardagliga arbete i
hemmet och på åkern och i skolan och
verkstaden har Böök gång efter gång skildrat
och prisat deras gärning i vackra och varma
ord. Utom Sverige har Böök mött denna
mentalitet hos några tyska författare, hos
Gottfried Keller, Otto Ludwig och Paul
Ernst, och inga diktare stå hans hjärta
närmare. Aldrig har Böök blottat mer av sina
innersta sympatier än när han om
Gottfried Kellers porträtt av sin mor i Der
grüne Heinrich säger, att »i sin nyktra
enkelhet, sitt ädla armod är denna gråa,
snåla, fårade och magra, utslitna
borgarkvinna ett monument över moderligheten
lika sublimt som någon marmormadonna.
Det är den moraliska skönhet, som man
icke vill profanera med fraser. Vid sidan
av den är allt oheligt». Hur modern
Böök än i mångt och mycket kan vara,
innerst är han oberörd av den
uppskattning av andliga värden för vilken de sista
decenniernas ledare pläderat, han står med
Runeberg, som högst bland människor satte
bonden Paavo bland Saarijärvis moar och
den gamle soldaten Pistol.

367

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free