Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Fredrik Böök. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K ii u t Hag b e r g
tade företeelser. Man skulle kunna uppleta
mer än ett sådant fall. Förklaringen är
naturligtvis den, att Böök ej själv är
medveten om att hans breda konstnärsnatur
kan omfatta ting som ej låta förena sig
logiskt. Skall man säga att Bööks svaga
punkt består i att han ej tillräckligt
begrundat sin Platon? Man kunde ibland
känna sig frestad att göra det, men så
påminner man sig, att till det vackraste,
det finaste och mest förstående som i vårt
land yttrats om den underbare hellenen,
höra de sidor Böök i sin bok om
Stagnelius ägnat den platonska etiken.
Ty med sin pragmatism, sin
mångsidighet och realism, med sin rika naturs
inkonsekvenser är dock kritikern Fredrik
Böök i sista hand de platonska och
klassiska traditionernas väktare i vårt land.
Aldrig har hos oss i modern tid den äkta
humanismens väsen fått ett renare och
klarare uttryck än i Bööks
installationsföreläsning över Tegnérs Epilog 1820. På ädel
prosa tolkar Böök där sin vördnad för och
tacksamhet mot dem som genom livet varit
hans lärare, först och främst Tegnér och
jämte honom den långa raden av
mänsklighetens stora tänkare och diktare, i
Hellas, i Frankrike, England och Tyskland
och i Norden. Det är den traditionen som
givit Bööks kritik dess enhetsdrag. Han
citerade en gång med beundran ett
uttalande av Irving Babbit: »Problemet är
att finna medelvägen mellan Prokrustes
och Proteus; men denna rätta medelväg
ligger i en norm, som finnes i individen
och som dock av honom kännes såsom
överskridande hans personliga jag och
gripande in i den del av hans natur, som
han äger i gemenskap med andra
människor». Det är platonikerns problem, det
är kritikerns problem. Fredrik Böök har
icke genom fina distinktioner sökt precisera
den ståndpunkt Babbit åsyftar, men han
har gjort mer än så, han har löst
problemet i praktiken.
En kritiker av Fredrik Bööks
dimensioner föres med nödvändighet till en bestämd
politisk ståndpunkt. För den som känner
Bööks allmänna människouppfattning är det
lätt att säga hurudan denna måste bliva.
Med sin misstro till fraser, med sin djupa
skepticism, sin visshet otn att människans
böjelser av naturen äro onda, med sin
common sense, med sin historiska blick,
genom hela sin läggning var Böök
pre-disponerad till politisk konservatism;
radikalismens stolta segertåg genom det
samtida Europa gjorde den icke svagare.
Konservativ är Fredrik Böök, men om
han är högerman kan däremot göras till
föremål för diskussion -—• ty ännu få vi
väl skilja mellan dessa båda ord. För det
första har Böök hittills icke visat något
påfallande stort intresse för dagspolitikens
detaljer, och i nationalekonomiska frågor
har han så gott som aldrig yttrat sig.
Vidare förefaller Böök icke att betrakta den
moderna storindustrialismen och dess ledare
med någon större sympati. Han beundrar
varmt Paul Ernst, denne kapitalismens bittre
och oresonlige fiende. Han har visserligen
med tydlig sympati skrivit om danskarna
H. N. Andersen och Alexander Foss, men
det råder intet tvivel om att han känner
varmare för ämbetsmännen än för en
Andrew Carnegie och hans likar, det råder
intet tvivel om att Böök sätter en betydande
general högre än en betydande bankir.
Det är därför han sätter Preussen högre
än Amerika. Men socialismen står det
gammalpreussiska samhällsskicket närmare än
det amerikanska kapitalistiska.
Vad som gjort Böök till en av den
politiska socialdemokratiens fiender är andra
omständigheter. Det är först och främst
dess tendens till laglöshet och anarki. Har
någonsin i elegantare och kvickare och
samtidigt mer övertygande form den fasta
samhällsordningens nödvändighet blivit
klargjord än i Bööks kåseri Ordningens problem
i första samlingen av Essayer och kritiker?
Och har någonsin det lögnaktiga i de
frodiga och maktägande socialisternas
fraseologi blivit obarmhärtigare belyst än i den
glänsande lilla resestudien Proletärerna på
Stora Bältr Att rappet var svidande skarpt
kan bäst förstås av det ramaskri varav det
beledsagades i socialistpressen. Det är det
lagliga samhällets talan Böök har fört
snarare än ett visst partis, det är den
västerländska statsuppfattningen han hävdat
gentemot demagogerna.
Den övervägande största delen av Bööks
politiska författarskap har varit
utrikespolitiskt. Det var världskriget och allt dess
elände och förvirring som kom honom att
fördjupa sig i de storpolitiska problemen.
Fredrik Böök var tyskvän. Han var det
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
