Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Fredrik Böök. Av Knut Hagberg - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
gör Merry England till vad det fordom
var. När jag läst Fredrik Bööks böcker
och artiklar och påmint mig vilken
ställning han intar till samtiden och dess
rörelser, då har jag mer än en gång kommit
att tänka på det gamla vaktropet, och ibland
har jag halvt mot min vilja avbrutit läs-
ningen och mumlat några ord ur
irländarens stridssång:
»Men that are men again: who goes home?
Tocsin and trompeter! Who goes home?–-
And a voice valedictory .... Who is for Victory?
Who is for Liberty? Who goes home?»
Från Stockholms teatrar
Av Carl G. Laurin
NLIGT en anteckning i
räkenskaperna för de kungliga engelska
skådespelen 1604—1606 uppfördes
The Möre of Venis av Shaxberd
första gången den 1 november 1605.
Då samma pjäs spelades i Hamburg
1776 berättas det i Schütze, Hamburgische
Theatergeschichte att »Ohnmachten über
Ohnmachten erfolgten. Die Logenthüren
klappten auf und zu, man ging davon oder
ward notfalls davongetragen, und
(beglaubig-ten Nachrichten zufolge) war die frühzeitige
missglückte Niederkunft dieser oder jener
namhaften Hamburgerin Folge der Ansicht
und Anhörung des ubertragischen
Trauer-spiels.»
Så gick ett halvt sekel, och på Kgl.
Teatern i Stockholm år 1827 gavs,
översatt till svenskan och lämpat för svenska
skådeplatsen av Nicander, Othello eller
Mohren i Venedig. Det hette om den, att det
var en ruskig tragedi, »där det platta,
orimliga och oanständiga tävla om priset». De
sparsamma applåderna lära ha ihärdigt
nedtystats.
Så gick ytterligare ett halvt århundrade,
och 1879 gjorde Hillberg i Stockholm på
kungliga teatern stor lycka som Jago mot
den, enligt uppgift av Nordensvan, som
Othello rätt teatertraditionelle Elmlund.
Många teatervänner minnas, hur för
sju år sedan under kriget Reinhardt hade
kommit hit med sin trupp för andra
gången och då uppförde Othello. Den högt
begåvade skådespelaren Paul Wegener hade
vid detta tillfälle, i mitt. tycke alldeles
oriktigt, gjort Othello som ett slags grotesk
negerhövding. Teaterhistorien meddelar, att
Othello ibland uppfattats som neger klädd
i olika dräkter, ibland till och med i
uniform med kraschaner, och min mormor
berättade för mig om en riktig amerikansk
neger, Ira Aldridge, som på 1850-talet
uppträdde i Stockholm som Othello.
Är det förmätet att tro, att alla dessa
här nämnda föreställningar överglänstes av
det Othello-framförande, med vilket
Dramatiska teatern kom i våras, och som, även
om den förmodligen ej hade så stark
inverkan på blivande mammor som
Hamburg-föreställningen, i alla fall starkt
intresserade och grep publiken. En turkisk
teaterkännare, som ej var ängslig för att
påpeka vad han tyckte vara dåligt på våra
teatrar, sade mig, att bland de tiotal
framställare han sett av morén i Venedig på
Europas olika scener ingen i hans tycke
förkroppsligade Othello som Anders de
Wahl. Den utmärkte skådespelaren hade
här den rätta auktoriteten, och hans
tjurnacke och en viss massiv kraft gav
åskådaren från början en känsla av, hur farlig
denne godmodige och lycklige
nordafrika-nare, denne »hingst från Barbariet», som
Jago säger, skulle kunna bli om han blev
ursinnig. Just genom den behärskning
konstnären hela tiden visade gjorde särskilt
framställningen av hans lidande genom
svartsjukan även på vana teaterbesökare en
skakande verkan. Intensiteten är en av de WTahls
största förtjänster, en annan det noggranna
genomarbetandet av rollen. Jag minnes hur
jag en gång vid en repetition till en repris
av Envar, som jag av en händelse kom
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
