Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
att åse, häpnade över den kraft och den
flit han nedlade i denna övning utan
publik. Hans fel är oftast överdriften. I Othello,
som väl kommer att stå som en av hans
mest fulländade prestationer, fanns däremot
just det retenuto, som får oss att känna
lidelsens påfrestning ännu starkare.
Jago — herr Lars Hansson fick
visserligen genom sina machinationer Othello att
döda både Desdemona och sedan sig själv,
men som skådespelare besegrades han denna
gång av de Wahl. Naturligtvis såg man
ofta, att man hade en av våra allra bästa
skådespelare framför sig, men det var så
mycket på-tå-häv och bakåt-böj, då han
skulle uttrycka sitt hjärtas ondska, att man
nästan undrade, om lingska gymnastiken
ingick i det venetianska exercisreglementet.
Den kyla och klokhet, som kommer fram
i Jagos replik om Othello:
» —––han håller av mig;
så mycket bättre skall min plan då lyckas.
En vacker karl är Cassio — låt mig se!
Hans tjänst mig knipa och min hämnd fullborda, —
ett dubbelt skurkstreck!––
Othello är en rättfram, öppen karl,
som kallar ärlig den som synes så
cch låter leda sig så lätt vid näsan
som någon åsna»
kunde väl ha motiverat ett mindre bråkigt
spelsätt. Hur väl har ej Shakespeare fått
fram hans kalla, demoniska elakhet — »jag
är ett intet om jag ej får häckla», säger
han —- genom att låta honom för sig själv
erkänna sin fiendes förtjänster och gärna
gå in på, att han själv begår ett dubbelt
skurkstreck.
Desdemona är verkligen så
antidemo-nisk och änglalik, att den som skall
framställa henne på scenen egentligen främst
bör ge full illusion av ljuvlighet och
renhet. Desdemona — fru Karin Molander
lyckades i detta, om också det blev något
väl paradisiskt vitt i vitt.
Det kan nog ej nekas, att även mycket
härdade personer, vana vid rysligheter
på teatrar och biografer nästan lika
mycket som den engelska 1600-talspubliken,
erforo obehag vid kvävningsscenen, och
det är ej mer än rättvist att komma ihåg,
att den oemotsägliga auktoritet Shakespeare
innehar gör det nu lika omöjligt för
publiken att opponera mot något i hans pjäser
som det var naturligt under 1700-talet att
reagera mot en litteraturens vildman, som
Fot, Atelier ytzger.
Anders de Waht som Othello
han då var för upplysningstidens
antiroman-tiska publik.
Hur gripande blev ej scenen i
sängkammaren före mordet, då Desdemona har
sina dödsaningar och sjunger den visa om
videkransen hon hörde sin moders
tjänsteflicka sjunga, sedan hon övergivits av sin
fästman. Den stackars flickan sjöng den
dagen innan hon dog
med handen på hjärtat och huvut mot knät
sjung vide, vide, vide.
Samtidigt säger den snälla men lättsinniga
Emilia, Jagos hustru, på Desdemonas fråga
om hon ville bedraga sin man för hela
världen, att det vore en bra härlig lott för
litet brott. Med romantikens känsla för
motsättningen mellan poesi och gyckel, som
både rokokotiden och nyklassicismen
avskydde, vinner här Shakespeare en
storartad, ofta påpekad effekt. Här hade fru
Molander med sin naturlighet, sin
fullkomliga frihet från sentimentalitet, tonfall av
äkta känsla, som gingo till hjärtat, och
Emilia -— fru Kolthoff var vacker, vänlig,
lättsinnig och prosaisk på rätta sättet.
Hela föreställningen gav den angenäma
känslan att teatern tagit ett allvarligt krag-
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
