- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
378

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. L aur in

tag med svårigheterna och lyckats. Den
dekorativa utstyrseln hade konstnären Bertil
Damm och Olof Molander till upphovsmän,
och den senare stod också för regien. Man
hade kommit med glänsande venetianska
purpurröda effekter i de ej minst ur
koloristisk synpunkt förträffliga dekorationerna
och dräkterna, som starkt ökade
skönhetsintrycket av föreställningen. Dock blev man
— eller åtminstone jag — då och då
enerverad av de draperier, som nu äro så
teoretiskt riktiga men som förefalla mig verka
så teatraliska och illusionsdödande, att jag
både hoppas och tror att de ej skola hålla
sig länge. Jag tycker mig minnas att det
framhölls i Stockholmspressen, att man icke
får den rätta känslan av rummets
instängdhet, då man ser fladdrande draperier med
vida öppningar. De kunna ju visserligen
vara bra för sådana, som vilja smita ut
och göra ständigt nya entréer, och så
skedde även härstädes. Men det är ur alla
synpunkter lugnare med dörrar.

Svartsjuka ingår, om också i betydligt
mer civiliserad form, i det stycke av Paul
Géraldy, som bär den synnerligen
krävande men effektfullt korta titeln Älska.
Jag tror, att någon statistiker räknat ut,
att för var tjugutredje timme det i Paris
faller ett skott förorsakat av svartsjuka,
så alla äro ej så behärskade som Henri.
Vissa människor sätta upp ett generat
anlete, andra ett tämligen uttråkat, då
religion diskuteras. Är det ej på samma sätt,
då kärlek diskuteras med teologisk
dialektik och omständlighet? För den, som
verkligen är inne i den innersta helgedomen,
d. v. s. i dessa fall den fromme eller den
förälskade, äro dessa teologiska eller erotiska
utläggningar kanske icke så lockande. Men
för den teologiskt eller erotiskt intresserade
ha de en stark dragningskraft, under det
att den som ej är inne i terminologien och
med sitt intresse helt och hållet utanför
har en känsla av att lyssna till en
pratkvarn och obegripligt vrövl. Själv anser
jag stycket »Aimer» vara en specifik fransk
kulturprodukt, härstammande från Racines
kvinnopsykologiska utläggningar, ja kanske
från ännu äldre tider, en sorts erotisk
skolastik från medeltiden, och det är märkligt
vad dylika ärevördiga traditioner skänka
för sorts skönhet även åt saker man eljest
icke skulle tycka vara sä roliga. Men man

måste också komma ihåg, när man hör
dessa repliker på en halv, ja på en hel
oktavsida, att det är fransmän som tala
och som njuta av att ge talets form åt
sina känslor, och icke svenskar, vilka bli
fåordigare än förut, då de bli kära, och
till slut bara sitta och hålla varandra i
handen. Renodlad är denna dramatiska
situation på det mest utpräglade vis. Blott
tre personer uppträda. Alla äro korrekta,
se bra ut, välklädda, hederliga,
väluppfost-rade, barnlösa, och så rika, att det ej
spelar någon roll med en skilsmässa mer eller
mindre. Maken rentav uppfordrade sin
hustru till erotisk duell med rivalen, då han
tror, att den dragning M. Challange har
för henne, då han representerar det okända
och yttervärldens lockelser, icke kan
upphöra förrän hon får välja fritt, liksom Ibsen
i Fruen fra Havet, där maken låter henne
välja i frihet men under ansvar. Hon går
dock först efter hård strid med på
skilsmässa och erbjuder sig att följa Challange
och gifta sig med honom. Slutligen segra
dock minnena i hemmet och den känsla av
de tusen band av olika slag, som fasthålla
henne vid mannen. Det var ett kraftprov
av författaren och av de tre uppträdande
att hålla intresset vid makt från kl. 8 till
10,20.

Orden stänkte som glittrande
vattenpärlor, och talet forsade som en mäktig, djup, allt
medryckande ström. Stycket gav
höjdpunkten av dramatisk konversation. Personerna
rörde knappast vid varandra. Älskaren och
Hélène växlade ej ens en kyss, sedan de
kommit överens. Författaren hade önskat
och nått att förena högsta passion och
högsta distinktion.

Älskaren, Challange, spelades av herr
Sven Bergvall. Han hade intet av det
effe-minerade och sliskiga, och han skulle också
vara kärv, manligt pockande och fordrande.
Skådespelaren verkade ej oäkta, men var
dock icke nog auktoritativ. Maken Henri
— herr Töre Svennberg skulle kanske i
Frankrike ha varit elegantare, men man
var glad att han gav det rätta intrycket
av en god klok man, som hade något
ordentligt att göra, och Svennberg gav
honom det virila, som är en av denne solide
konstnärs förtjänster. Man hade både
aktning för och medlidande med honom, då
han sökte bekämpa sin smärta.

Alldeles fulländad var fru Tora Teje.

378

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free