Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Något av latinsk spänstighet och ädel
hållning, stämmans varma klang, en
nyansrikedom i rösten, som dock ej var
konstlad och som uttryckte smärta, längtan och
kärlek så starkt och så naturligt, att man
ofta studsade — allt detta fanns hos henne.
Det är sannerligen konst, att en nordisk
kvinna så fulländat kan spela en fransyska
med en sådans stiliserade form i
uppträdandet, utan att det mänskliga
förminskades eller förtunnades.
Att kärlek medför stort besvär och att
mycken predikan gör kroppen trött, det
blir slutfacit av denna subtila,
utomordentligt välgjorda, äkta franska och
intresseväckande konstprodukt, som den nu så högt
skattade författaren kallat Aimer.
Etre dans les vignes du Seigneur betyder
på franska — så säger åtminstone
Larous-se’s lexikon — att vara berusad. »I fyllan
och villan» hade kanske varit rättaste titeln
på den fars, som på Dramatiska teatern
kallas Herrans vingård, då det gällde att
ge ett svenskt namn åt Robert de Flers
och Francis de Croissets »Dans les
vignes du Seigneur». Och Henri Lévrier—
Anders de Wahl hade knappast lärt sig
dricka på Guldkusten, som det heter i
pjäsen, ehuru det vid Guineabukten lär
finnas gott palmvin, utan snarare i
departementet Cète d’or, där det produceras
både bourgogne och champagne — det
vet jag både genom autopsi och Nordisk
familjebok, Sveriges Larousse. — Enligt
uppgift var det just där och i Dijon som
Henri och hans vän Hubert hade studerat.
Stycket gjorde både i Paris och här
en storartad succés. Jag såg det i
somras i Paris, där det spelades på
Gymnase-teatern lika utmärkt som här på
Dramatiska teatern, och det vill icke säga litet.
Jag såg en gång en liten pjäs i Paris,
där en herre sökte motverka de
hämningsrörelser han erfor gentemot en mycket ful
och mager dam genom att tömma glas på
glas av något starkt. Det föreföll mig som
om dé teatergroggar — en blandning av
vichyvatten och vermuth — som äro det
starkast tillåtna under vår tids mellanakter
i Stockholm, voro något för svaga för att
borttaga min skygghet för denna fars.
Hur har den aktade författarfirman
kunnat göra något så ledsamt, frågade jag mig
både efter den franska och den svenska
Fot. Ate’ier Jceger,
Tora Teje som Hèlene i Älska.
föreställningen. Var det M. de Caillavet
som i denna firma representerade charmen
och den mänskliga känslan? Han saknas
oerhört. Utom fru Bourjon—fröken Hilda
Borgström finnes det ju ingen riktig
människa i hela stycket. Det enda verkligt
roliga i pjäsen är det som är så dumt så
det blir roligt, t. ex. det som säges till
och om den unge engelsmannen Jack—herr
Uno Henning. Backfischen Yvonne—fru
Molander blir kär i salongsclownen Henri
Lévrier, om vilken man blott vet två
saker, dels att han är fyllerist, dels att han
är extra-älskare till hennes syster. Man kan
naturligtvis invända, att det hela är bara
en fars. Ja visst, men ofinkänslig och
inhuman. Handlingen rör sig om hur fru
Bourjon, i kritiska tider kallad baronessa,
lyckas genom energi av den franska
moderliga sorten få sin ena dotter gift med
sitt förhållande och samma dotters extra
förhållande gift med den yngre dottern,
vilka bägge döttrar tillkommit utom
äktenskapet. Det var någonting äkta franskt i
högaktning för ordnade förhållanden, då
hon suckande sade, att sedan flickorna väl
blivit gifta hade de vunnit sin erotiska
frihet, och då detta skett befallde hon i ett
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
