- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
380

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. L aur in

ögonblick av borgerlighetens självbesinning
betjänten att nu icke längre kalla henne
baronessa. Skådespelerska av mycket hög
rang visade sig fröken Borgström vara i
denna tvivelaktiga pjäs, som hon uppbar
med samma konst och energi, som sin
tvivelaktiga familj.

Som jubelidiot var Anders de Wahl
med sin viktighet, sin förnumstighet och
sin försiktighet som älskare helt och hållet
prickfri, som’ det heter vid tävlingar.
Hubert, greven—herr Kåge var rolig i sin
korrekta tråkighet. Den unga flickan, fru
Karin Molander, kom en att tänka på
missbrukad älsklighet. Vad skall den groteske
fylleristen få för glädje av denna levande
vattukälla?

Runar Schildt, som nyss hade en
sådan stor och rättvis framgång med Den
stora rollen, slog ej riktigt igenom med
sin Lyckoriddare. Då jag läste stycket,
gjorde det på mig intryck av att vara
dramatiskt. Vid uppförandet på Svenska
teatern föreföll det icke kunna framkalla den
rätta spänningen och ge åskådaren en känsla
av att med kraftig hand ledas fram mot
ett mål. Då författaren är en av Nordens
främste berättare och särskilt lyckad i
naturlig dialog, har stycket naturligtvis
förtjänster, men det ena nödvändiga i
dramatiken, den nyssnämnda spänningen,
saknades, och då var det dock fråga om en
så allvarlig och gripande situation som att
en ung framstående diplomat, en
lyckoriddare, vilken genom egen kraft och
begåvning blivit legationsråd för en ny stat av
andra ordningen, skulle tvingas välja
emellan självmord och att lämna karriären på
grund av de avslöjanden som en kollega
hotar med. Felet hade bestått i att
vederbörande varit croupier och visserligen
oskyldigt dömts till fängelse. Dessa biografiska
detaljer röra oss ej tillräckligt. Kan ej den
hygglige croupiern-legationsrådet nu lugna
sig och resa ner till Lågo Maggiore med
den förtjusande Gerda Bruun—fru Pauline
Brunius, som är välsituerad och gärna vill
göra vad som helst, till och med gifta sig
med honom, om så skulle vara, tänker den
lättsinniga publiken, och jag kan ej neka,
att mina egna tankar flögo något åt samma
håll. Det var ett vimmel av bipersoner,
som ofta voro roliga och utmärkt tecknade
av författaren och lustigt utförda av skåde-

spelarna men som kanske hindrade och
hämmade handlingen något. Miljön, den
diplomatiska, intresserar allmänheten, låt vara
att särskilt filmskådespelare äro farliga
medtävlare under senare tider, då det blir fråga
om hjältar. Rörande blir det väl ändå
alltid med välklädda herrar, som kunna dricka
te kl. 5 och stämma möten på
förmiddagarna. I korta drag skildras detta liv av
humoristen och tecknaren Liedberg:

»How do you do, comment ga va,
Buona notte, Good bye, Vaba ?
Garden party, kakor och té,
lunch och dinner, stor soirée.»

Nekas kan ej att man hade riktigt roligt
åt författarens och åt herr John Brunius’
diplomattyp Pinerolo och åt den
konversation, som de olika staternas representanter
förde privatissime och sekretissime.

Det finnes väl dock knappast på
något område en grupp så verkligt skarpa,
intelligenta och effektiva personligheter vid
sidan av låt oss säga mindre skarpa och
mindre effektiva personer som inom
diplomatien. Men en bra klädsam korporation
är det, och det glömmes alltför ofta, hur
nödvändig och nyttig den är, kanske just
därför att den i romaner och pjäser verkar
så pittoresk.

Den isiga korrektheten representerades
på ett mycket förtjänstfullt sätt ,av herr
Gösta Ekman, som gav om inte kött och
blod, så åtminstone den torra benigheten
hos Raoul Montgomerie, Irbens antagonist.

Legationsrådet Stefan Irben spelades av
herr Ivan Hedqvist, och denne
lyckoriddare av den sorgliga skepnaden var så
melankolisk, att man miste mod och livslust
bara av att se hans gravlika min och höra
hans sorgliga röst. Han talade så lågt, att
de som ej läst skådespelet icke kunde
uppfatta vad han sade. Orn en god diplomat
påstås det, att han aldrig kastar yxan i
sjön. Är detta sant, var Irben en dålig
diplomat, men i allmänhet är Hedqvist en
lika högt begåvad skådespelare som Runar
Schildt är en ypperlig författare.

I Kinangozi var dock Hedqvist lika
nedslagen som i Lyckoriddaren och nästan
lika lågmäld. Stycket är av Prins
Wilhelm, en av de säkert ytterst få svenska
skönlitterära författare, som verkligen levat
bland de svarte i deras egen världsdel.

380

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free