Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L aur in
I en trädgård på italienska landsbygden
— Toscana — instörtar vid gryningen en
sommardag en ung flicka, Grazia Cavalieri
—fru Brunius, och en sekund efter en ung
man, signor Mario Rosso—herr Gösta
Ekman, som närmar sig henne med den
blandning av ytterlig artighet och oförvägen
offensivlust, som äro ansedda vara de
lämpligaste egenskaperna för mannen i den duell,
som kärleken är. Mario hade råkat på Grazia
i någon olivdunge, där hon satt och drömde
— det kan vara farligt för unga flickor
att gå ut ej bara för sent utan också för
tidigt. Han brukade i allmänhet ej gå upp
så tidigt men skulle just den dagen ha en
duell med en oförskämd herre, och det var
Marios stora tur, ty Grazias flickaktiga
tyckmyckenhet och känslan av det
olämpliga i att nattetid språka om så pass
eld-farliga saker med en fullständigt obekant
herre förflyktigades när hon hörde, att den
unge mannen om en timme skulle utsättas
för livsfara. Efter en grundlig kyss beger
sig Mario till duellen och sänder till Grazia
ett par brev för vidare befordran i
händelse han skulle bli dödad. Ett av dessa
brev, adresserat till en dam med ett något
demimondänt klingande namn, väckte
emellertid hennes svartsjuka, och då vid början
av akt II Mario kommer tillbaka, finner
han Grazia onaturligt nog sysselsatt med
att i lugn förtära sin första frukost. Hennes
likgiltighet framkallar en brytning, men då
kvällen kommer, vänder Mario tillbaka,
visar att brevet endast innehöll oskrivet
vitt papper och att damen var en fiktion
och talar om sin fromma moders utsökta
pärlhalsband, som den eventuella
sonhustrun skulle få. Han visar sig dessutom vara
så välklädd och lidelsefull, att förlovning
ingås.
Stycket förefaller att vara avpassat för
turnéer i landsorten, och med detta
senare ord menas då ej något förklenande
varken för Sverige eller Italien, i vilket
senare land i landsorten så pass
kultiverade städer som Florens, Milano och
Venedig befinna sig, utan endast att, trots att
programmet visar sju personer, blott två
uppträda. De andra äro nämligen blott
personer i huset. Ett och annat sonort
»Graziaaaa!» ropat inifrån, bör kunna
presteras av blygsamma krafter.
Stycket spelades alldeles idealiskt. Med
sina sinnrika pas’n fram och tillbaka, sina
vaggningar och omfamningar, allt med den
största smak och dock lidelsefullt, liknade
de två i sitt spel ett alldeles överlägset
samdansat tangopar. Naturligtvis kan man
förlova sig på ett mycket enklare vis, men
det kan vara lustigt att se en dylik elegant
tjäderlek, förbluffande för oss vanliga
gråsparvar. Ar man ohövlig mot någon, om
man skulle säga: Herr Gösta Ekman har
jag sett lika utmärkt, och fru Pauline
Brunius minnes jag ej ha sett så förtjusande
och naturlig.
På Blanche-teatern spelades under
långliga tider Odygdens belöning. Jag kommer
icke ihåg, om det stod utsatt någon
varning för ungdom att gå och se den. I alla
händelser gick den alldeles utmärkt.
Styckets etiska halt väckte delade meningar.
Tråkig och oanständig, sade personer, på
vars omdöme jag sätter det högsta värde.
Ovanligt rolig och älskvärd, tänkte en
person, vilkens omdöme jag under alla
förhållanden alltid delar.
»Vore det ej ur ekonomisk och social
synpunkt lämpligt, om våra barn gifte sig
med varandra», yttrade Monsieur Foresti till
Madame Verdier, på den eleganta franska
badort, där vi vid ridåns uppgång befinna
oss. Den mycket förmögne, välklädde,
naturlige och behaglige unge mannen hade
i sin omgivnings ögon endast ett litet fel.
M. Robert Verdier var fullständig novis
på det erotiska området och måste därför
enligt fransk doktrin av hela sin
blivande släkt och även av den andra
bekantskapskretsen betraktas med ett litet halvt
medlidsamt löje. Hans moder Madame
Verdier—fru Karin Svanström blev något
be-tuttad — jag ber hela tiden den gunstige
läsaren besinna, att vi befinna oss i en
fransk fars och att det finnes nyanser mellan
svensk, fransk och hottentottisk uppfattning
av erotiken —, då hon fick höra, att han
ännu var i oskyldighetens tillstånd. Med
äkta fransk moderlig energi utfrågar hon
sin gosse, om han ej haft det minsta lilla
äventyr, och han berättar då, att han i en
kupé mellan Cannes och Nizza träffat en
ensam förtjusande operettsångerska Madame
Maud Harriett, med vilken han upplevde
ett litet äventyr. Hon bad honom
nämligen draga upp fönstret, och då han gjort
detta fick han en strålande blick i
belöning. Mamma tyckte detta var väl litet
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
