Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot, Almbcrg & Preinits
Sluttablån i O rfens.
Från Stockholms mtl sik liv
Av Albert Spitzer
ID EN ÅTERBLICK på den
förflutna musiksäsongens sista
månader är det i främsta
rummet K. Teaterns verksamhet
som fängslar intresset. Den klassiska och
klassisk-romantiska operan har åter efter
många års försummelse kommit till heders,
därjämte ha alla Wagner-verken från Den
flygande holländaren (i nyuppsättning) till
Parsifal uppförts, och åt våra egna
tonsättare: Peterson-Berger, Hallén, Atterberg
och Nath. Berg har i maj ägnats en s. k.
svensk vecka. Det är påtagligt, att med
hr Forsells chefskap ett nytt skede begynt
för vår Opera, som under hans företrädare
råkat i konstnärlig lägervall.
Inom den korta tiden av en månad
(28.2 — 28.3) framfördes en cykel av
Mozarts mest kända operor: Enleveringen
ur seraljen (nyinstuderad), Figaros bröllop,
Don Juan (nyinstuderad) och Trollflöjten,
flankerade av Glucks Orfeus och Webers
Friskytten, även dessa efter lång vila
ny-uppsatta. Onekligen ett prov på rask och
energisk arbetstakt. Den nya ledningens
goda vilja att i samlad följd bjuda vår
musikpublik några av den äldre
operalitteraturens standard-works förtjänar det
varmaste erkännande, även om det sätt, varpå
denna vilja förverkligades, ger anledning
till åtskilliga invändningar.
Av Glucks Orfeus föreligga, som
bekant torde vara, två versioner: den
ursprungliga italienska (1762) och den franska
omarbetningen (1774), vilka förete
väsentliga skiljaktigheter. Den för kastraten
Guadagnis kontraalt skrivna huvudrollen
omgestaltades, då franska operan ej
använde kastrater, till tenorparti och
undergick åtskilliga förändringar, en del recitativ
nykomponerades, och flera nya nummer
tillkommo. I detta skick gavs operan i
Paris långt in på 1800-talet. Det var först
1859 som Orfeus’ roll fick en sångerska
till interpret: den ryktbara fru
Viardot-Garcia på Théåtre-Lyrique; hennes
framställning har prisats som oöverträfflig. Verket
gavs då i en av Berlioz utförd bearbetning,
som kan betecknas som en sammangjutning
av »Orfeo» och »Orphée». Om dessas
inbördes värde ha mycket olika meningar
uttalats: medan Marx i sin stora
Gluck-biografi obetingat bryter staven över den
franska versionen, ger Berlioz den ett
absolut företräde, medan den grundlige
Gluck-kännaren Saint-Saëns uttalar sig mera
tveksamt.
Det har klandrats, att Orfeus ej vid
nyspelningen framfördes i den franska
(tenor)versionen. Självklart är också, att
för vår tids smak och känsla en
framstäl-larinna av en manlig roll alltid måste te
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
