- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
391

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms musikliv

sig som en anomali. Men här uppstå
åtskilliga svårigheter, varav den förnämsta, rent
praktiska är, att det redan från början
utomordentligt högt skrivna tenorpartiet, på grund
av att orkesterstämningen sedan 1700-talet
stigit omkring en helton, numera är, som
Saint-Saëns säger, osångbart eller så gott
som. Man måste också ge Fétis rätt i, att
en altstämma bättre framhåller »den
karaktär av djup melankoli, som ämnet kräver».
Då vår opera knappast äger en lämplig
framställare för den ej blott vokalt oerhört
fordrande uppgiften, var det endast
naturligt, att den även nu gavs åt en sångerska,
liksom på sin tid åt fru Jungstedt. För
Orfeus, som den hos oss gives, ligger ej
Berlioz’ version utan den ursprungliga Orfeo
ed Euridice till grund, dock ej i
oförändrat skick. Så har den musik (»furiedans»),
som utfyller uppehållet mellan andra aktens
tablåer, och som ursprungligen tillhör Glucks
balett Don Giovanni, hämtats från Orphée,
i likhet med Eurydikes aria med kör i
samma akt. I Orfeo sjunger Eurydike först
i tredje akten, men har där en aria och
en stor duett med Orfeus, som här
uteslutits jämte en del recitativ samt en
balettsvit i sluttablån. Att här närmare ingå på
Glucks musik torde vara överflödigt. I sin
ädelt enkla stil, i sin klassiskt rena
linje-föring stråla än i dag första aktens
inledningsscener i oförminskad skönhet, medan
andra aktens första tablå, verkets egentliga
höjdpunkt, griper genom kontrasten mellan
Orfeus’ hjärterörande sång och furiernas
och de osälla andarnas dystert hemska
körer, som i sin envist fasthållna rytm äga
något ödesbetonat. En nästan överjordisk
förklaring vilar över Elysiontablån med de
saligas högtidliga dans och Orfeus’ av
solooboen inledda och interfolierade stora
monolog med dess mycket utarbetade, målande
orkesterparti. Ty värr är med denna akt
ali dramatisk spänning så gott som förbi.
Den tredje rör sig kring en enda situation,
som ei kan undgå ett visst skimmer av
komik, om den allt för mycket uttänjes;
skada blott att med de vidtagna
strykningarna musikaliska värden offrats. En
avgjort svag punkt är den mycket muntra
och skäligen banala ouverturen, som gott
kunde uteslutas (Berlioz kallar den ett
»in-croyable niaiserie»), och Glucks Eros är en
smånäpen rococo-amorin; av ali den lärda
mytologi som Arlberg smugglat in i hans

Fot. Atelier Jcegcr,

Gertrud Pålson som Orfeus.

aria: Jason, Triton, Skylla o. s. v., finns ej
ett spår i den här mycket enkla
originaltexten. Att förklara Orfeus för Glucks
förnämsta verk är väl litet förhastat; när det
komponerades, hade mästarens reformidéer
ännu ej mognat, dessa som förverkligades
i Alceste och de båda Ifigeniorna, snarare
stå vi här inför ett övergångsverk, det första
steget på en ny bana.

Den dekorativa inramningen har i
Orfeus en ytterst viktig uppgift som
stämnings-förstärkande miljö. Här om någonsin
fordras den »kongruens» mellan drama och
scenbild, varom på senare tid så mycket
talats, och som också finnes i
orginalparti-turets föreskrifter — i den tryckta svenska
texten saknas alla scenanvisningar — men
som nu hos oss fullständigt åsidosatts. Ett
svårt felgrepp är sålunda att förlägga första
akten till en havsstrand med fri horisont i
stället för »en behaglig men enslig lund av
lagerträd och cypresser». I Köpenhamn,
där Orfeus gavs i en särdeles lyckad
uppsättning, hade tydligen och med ypperlig
verkan Böcklins »Heiliger Hain» tjänat
som förebild. Ohyggligt misslyckad var de
saligas boning: ett rött golv, en grönblå

391

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free