- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
392

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Albert Spitzer

himmel, avdelad på tvären av några
underliga parallella våglinjer och neråt
begränsad av vitgrå ax, som ram i förgrunden ett
slags guirlandliknande grenverk i samma
färg, erinrande om Fjæstads snötavlor —
man frestades ej att instämma med Orfeus’:
»Vad härlig tavla för min blick sig ter»!
Texten föreskriver här ett av floder och
bäckar genomströmmat landskap med
grönskande lundar och blomsterhöljda ängar, man
tänker sig gärna något i stil med Poussins
och Claudes »heroiska» landskap eller Puvis
de Chavannes’ väggmålningar. Den allt för
starka, ögontröttande belysningen har
tydligen motiverats av översättningens: »Ett hav
av ljus från fästet ner ... sin strålflod
rullar», men originalet (i efterbildning av
Æneis VI, 640—1) har här blott: »Che
puro ciel, che chiaro sol, che nuova serena
luce». Den hos oss starkt beskurna
sluttablån skall ej avspelas i det fria utan i
ett »magnifico tempio dedicato ad Amore»,
det lilla leksakstemplet i bakgrunden tedde
sig rent komiskt. Hr André hade vackert
och stilfullt gestaltat första aktens
sorgscener. Däremot borde underjordstablån
kunnat göras dekorativt och dramatiskt vida
verkningsfullare. Körens armuppsträckning
å la Reinhardt vid de upprepade røif/’-ropen
hör till det man hunnit tröttna på. Och —
en dräktdetalj — varför uppträda Orfeus
och Eros i kulörta silkesstrumpor och
sidenkängor (med klackar!)?

Om man bortser från minnet av en stor
föregångerska, lyckades den unga fröken
Pålson utmärkt som Orfeus. Den djupa
alt, som här fordras, äger hon visserligen
icke — i det hela tyckas altsångerskorna,
åtminstone hos oss, vara ett utdöende släkte,
— därför kunde det f. ö. med varm känsla
och god stil utförda sångpartiet ej fullt
komma till sin rätt. I det yttre verkade
sångerskan i motsats till fru Jungstedt
snarare som en mycket vacker gosse än som
en ung man, men både vokalt och
dramatiskt var framställningen så själfull och
tilltalande, att den förtjänar det livligaste
erkännande. Sopranpartierna gåvos fullt
tillfredsställande av fru Rydquist-Alfheim
(Eu-rydike) och fröken Hertzberg (Eros), den
senare, ett nytt namn, har en frisk behaglig
röst och spelar käckt och ledigt. -—-

Så himmelsvitt skilda Orfeus och
Enleve-ringen ur seraljen än äro, ett ha de dock
gemensamt: i bägge förhärligas den inner-

liga, trofasta kärleken hos mannen, som efter
faror och prövningar återvinner den från
hans sida ryckta bruden. Samtidigt som
Mozart komponerade sin opera, tillkämpade
han sig sin fars efter långvarigt och segt
motstånd beviljade samtycke till giftermålet
med Constanze Weber, och Mozarts eget
kärlekssvärmeri tar sig uttryck i Belmontes
vackra arior. Bretzners libretto, som förut
tonsatts av J. André, ändrades och
omarbetades efter Mozarts anvisningar av
operainspicienten Stephanie, vars namn ej
borde utelämnas i programmet. Den enkla
och för vår smak naiva handlingen borde
med fördel kunnat sammandragas till tvåakter.

Enleveringen (bättre, liksom på
1860-talet: Flykten) ur seraljen var den 25-årige
Mozarts tolvte opera och, som A. Schurig
i sin Mozart-biografi säger, det första
dramatiska verk, vari han själv lever. Han
»skapade» ej här det tyska sångspelet, det
fanns redan, men han lämnade alla
föregående försök långt bakom sig. I musiken
blandas tyska, franska och italienska
stilelement med den av ämnet ställvis betingade
turkiska lokalfärgen. Med rätta har man
klandrat hjältinnans mot karaktären
stridande högpatetiska bravurarior, en
koncession åt den första Constanzas lediga
koloratur, musikaliskt obetydligt är slutnumret,
en s. k. vaudeville, där personerna i tur
och ordning framträda och prisa paschans
ädelmod (hos oss förkortat). Men frånsett
dessa små svagheter är musiken fullt värdig
den oförliknelige mästaren, i vars rika
alstring den intar en särställning. Lika vackert
som sant är Webers uttalande: »Jag tror
mig i den (Enleveringen) skåda vad de
glada ynglingaåren äro för varje människa,
denna blomningstid, som vi aldrig mer
kunna på samma sätt uppleva, och från
vilken vid utplånandet av bristerna även
oåterkalleliga behag försvinna. Mozarts
konsterfarenhet hade här nått sin mognad,
och blott världserfarenheten skapade sedan
vidare.»

Vid operans framförande hos oss 1899
utfördes sångrollerna av fru Östberg, fröken
Thulin (sedermera fru Hellström- Oscàr),
Ödman, M. Strandberg och Elmblad.
Därefter har jag hört den i Wien, när ingen
mindre än Lilli Lehmann, då åtskilligt över
60 år, med glans sjöng Constanza och
senast, hösten 192 1, under festspelen i
Munchen, på Residenztheater. Vår K. Teater

392

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free