- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
393

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms musikliv

ger verket med större pietet, musikaliskt
så gott som utan strykningar, och
uppsättningen i München var rätt
gammaldags; däremot vinner stycket ofantligt
genom att som där ges på en teater, ej
större än vår gamla dramatiska, och med
alldeles samma lilla orkesterbesättning som
vid uruppförandet. Constanza hade där i den
bedårande lilla näktergalen Maria Ivogün en
rent idealisk framställarinna, nu hos oss var
fru Althén i stort sett rätt tillfredsställande,
om hon än ej lyckades fullt bemästra det
oerhört högt liggande partiets alla
svårigheter. Fru Söderman sjöng och spelade
Blonde glittrande friskt och käckt, även här
ställas stora fordringar på röst och
sångkonst. Tenorrollerna gåvos av hrr
Stockman och Rodin, den förre sjöng som alltid
vackert och smakfullt, men rösten föreföll
både här och i den några dagar senare givna
Don Juan ej sa litet trött och ansträngd,
den har också väl mycket utnyttjats under
denna säsong; en lyrisk tenor är ett ömtåligt
material. Hr Rodin spelade ledigt och
obesvärat Pedrillo, denna variant av den
klassiska tjänarerollen, och lyckades bra med det
vokala. Paschans talroll gavs med utmärkt
uppfattning och hållning av hr Herdenberg.
Osmin, som hos Bretzner blott var en biroll
med ett obetydligt sångparti, är operans
egendomligaste gestalt och så gott som helt
och hållet Mozarts skapelse. Den sångare,
för vilken rollen skrevs, var sin tids
förnämste basist i Tyskland. Detta förklarar
både partiets ovanliga omfång (D—f1) och
de kolossala svårigheter av alla slag det
vimlar av. Rollen skall givetvis besättas
med den yppersta bas, som står till
förfogande. Den gavs på 6o-talet av Willman,
och nu borde hr Andrésen varit självskriven.
Mozart utnyttjar här med förkärlek basens
allra djupaste register, bl. a. når han
flerstädes en dråplig verkan genom att låta
en fras omedelbart upprepas i den lägre
oktaven. Elmblad ägde det röstomfång men
ingalunda den teknik partiet fordrar. Hr
Stiebel brister svårt i bägge avseendena,
särskilt i djupet räcker rösten inte till,
åtskilliga ställen ha därför måst omläggas,
andra höras ej alis. Med saknad mindes
jag Paul Benders i München stora, mjuka,
klangfulla röst, även i yttre måtto var han,
liksom Elmblad, imponerande, en jätte,
huvudet högre än sina medspelare, vilket
här bara är till fördel. Om hr Stiebels sång

Fot. F. Flodin.

Ivar A?idrésen.

verkade i det närmaste parodisk, måste å
andra sidan erkännas, att han dramatiskt
ej gjorde sig skyldig till sina vanliga
överdrifter utan återgav rollen med jämförelsevis
måttfull komik. Endast masken med det
stora, röda skägget var orimlig och alltför
karrikerad. På iscensättaren (även här hr
André) ställer operan ej några invecklade
krav. Dekorationerna voro rätt enkla, men
i det hela lyckade, särskilt andra aktens
trädgård, och dräkterna vackra, endast
Blonde var olämpligt och otroligt
kostymerad som danserskorna i Marouf, och
Pedrillo bör ej bära grön fez, då bland moslim
grönt är Profetens heliga färg. Taldialogen
skulle vunnit en hel del på att framsägas
naturligare. Nu fick man höra mig, dig,
icke o. s. v. Några rena klumpigheter i
Pedrillos roll (före dryckesduetten) hade
bort strykas. —

Den för flera år sedan av hr André
nyuppsatta Trollflöjten kan i denna
översikt lämnas åsido, men åt Figaros bröllop,
som i fjor nyinscenerades av hr
Stangenberg, må ägnas några ord, då detta ej
förut skett i denna tidskrift. Som
bekant var det Elmblad som (1897) efter
tyska mönster uppsatte operan i
rococostil i stället för den traditionella och av
Beaumarchais fordrade tidiga barocken.
Skälet är mycket svårt att fatta. Figaro
komponerades några få år före franska

393

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free