- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
396

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Albert Spitzer

vansinnig. Från flere häll har operans
försonande slut klandrats, och Blaze de Bury
tänkte sig en tragisk Friskytt med text av
H. von Kleist(!) och musik av Beethoven!!
Men helt visst skulle aldrig ens den yppersta
musik kunnat bereda en sådan skräckopera
framgång och livslängd. Textens grundfel
är, att huvudpersonen är alltför obetydlig
och passiv för att intressera. Ologisk och
svag är upplösningen, där som deus ex
machina uppträder Eremiten, som vi förut
blott i förbigående hört omtalas.
Ursprungligen började texten med en dialog och
duett mellan Eremiten och Agatha, och
Kind kunde aldrig förlåta Weber, att han
slopade dessa scener och i stället kastade
sig direkt in i handlingen.

Den nya uppsättningen var delvis mycket
lyckad, och utmärkt vackra voro de båda
skogsdekorationerna, även om man här
kunde tänka sig ett pius av stora, lummiga
lövträd. Första aktens folklivsscener voro,
liksom förr av Elmblad, livfullt gestaltade.
Den svagaste punkten var Vargklyftan,
där jag väntat mig ett betydligt starkare
resultat av hr Andrés inscenering, nu
verkade åtskilligt mer löjligt än
skräckinjagande. Vid Friskyttens uruppförande i Berlin
önskade den unge, sedan mycket
berömde dekorationsmålaren Gropius låta det
spöklika vara foster av Kaspers och Max’
inbillning och endast antyda det för
åskådaren, men Weber invände, att Gropius’
intentioner voro för fina för operan. För
sin tid hade nog Weber rätt, men i våra
dagar gör man säkert klokare i att här
nöja sig med en mer »antydande»
iscensättning och huvudsakligen låta musiken
verka. Likaså i att avskaffa Samiels
promenader i bakgrunden under första akten,
han syns nog ändå — i orkestern. Samiel
uppträdde i gräsgrön kostym och ett stort,
rött skägg, men han kallas i urtexten
»Samiel, der schwarze Jäger.» Jag tänker mig
honom helt svartklädd, gärna i 1500-talets
spanska dräkt, med kolsvart hår och ett
gulblekt, hårt ansikte.

Bland de utförande vill jag främst
nämna hr Andrésen som en rent av
storartad Kasper. En så präktig bas har Operan
ej haft på många år, och även dramatiskt
var hr Andrésen fullt på höjden av uppgiften.
Kvinnorollerna voro hos fruar
Larsén-Tod-sen och Söderman i de allra bästa händer.
Max gavs av hr Wallroth. Då det var första

gången jag hörde denne sångare, som vid
tillfället ej lär ha varit fullt disponerad,
tvekar jag att uttala mig. Vokalt lämnade
han ett och annat övrigt att önska,
dramatiskt var gestaltningen av den föga
tacksamma rollen ej illa. Alla biroller gåvos
utmärkt, körerna klingade bra, och i det
stora hela efterlämnade föreställningen det
bästa intryck. •—-

Fjärde symfonikonserten (dirigent hr
Järnefelt) gavs efter ett ypperligt
sammanställt program : Berlioz, Smetana, Liszt, den
sistnämndes ess-dur konsert, som ej tycks
kunna spelas nog ofta, med hr Pauer som
solist. Allmänt har beklagats, att det av
arkitekten Rahm akustiskt fördelaktigt
inrättade orkesterpodiet slopats. 1 anslutning
till den s. k. svenska veckan gavs en extra
konsert upptagande tonsättarenamnen
Wiklund, Rangström, Stenhammar och Alfvén.

Konsertföreningen har genom prof.
Schnée-voigts avgång från dirigentbefattningen gjort
en svårersättlig förlust. Här är ej platsen att
framhålla hr Schnéevoigts förtjänster eller —
fel, men ingen kan bestrida, att det i främsta
rummet är honom vi ha att tacka för att
orkestern nu mera motsvarar ganska
högt-ställda anspråk och att konserterna i vida
kretsar förvärvat stor popularitet.
Föreningens styrelse har tydligen haft svårt att
ordna dirigentfrågan för nästa spelår, och
den har också endast fått en provisorisk
lösning.

Som gästdirigenter framträdde i mars
bl. a. hrr Fiedler, Krasselt och Sibelius,
den senare dirigerade även nu egna
kompositioner och bland dem en nyhet: Fantasia
sinfonica. Det musikaliska idéinnehållet tillhör
samma stämningssfär som sjätte symfonien,
medan den fria formen med i varandra
direkt övergående satser leder tanken till
Berwald. Svenska nyheter ha varit
tunnsådda, en »Elégie» av H. Melchers verkade
i sin behärskade smärta känd och upplevd,
varemot en »kammarsymfoni» av en av
våra extremister hör till det som bereder
åhöraren antingen svåra kval eller en väl
ej avsedd munterhet. En nyhet av
amerikanen Hadley, som själv framförde den:
»Ocean», symfonisk dikt, var strängt taget
ingen nyhet, allt klingade mycket vackert
och mycket bekant. Ett par nya, polska
namn voro Szymanowski med en
konsert-ouverture efter likaledes kända, nytyska

396

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free