Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms musikliv
mönster och Karlowicz med Das Lied von
der ewigen Sehnsucht (svenska!!), ett vida
starkare och personligare verk. Ryssland
har företrätts av den allt för sällan spelade,
geniale Glinka, »ryska musikens fader»,
och en hel rad av hans andliga
avkomlingar, bland dem naturligtvis Tsjaikovsky.
Den senares Manfred-symfoni var en ytterst
intressant nyhet, ej minst för den som sedan
länge känner och beundrar Byrons
storslagna, ohyggligt dystra dramatiska dikt.
Nietzsche, som säger: »Jag har ej ett ord,
blott en blick för den som i Manfreds
närvaro vågar uttala ordet Faust», skulle säkert
hos Tsjaikovsky ha funnit den kongenialitet
med Byron, som han — enligt min tanke
med orätt — saknade i Schumanns, »denne
sötsliskige sachsares», Manfred-musik, som
han kallar ett missgrepp och missförstånd.
Symfonien ansluter sig i det hela taget
troget till Byron. Manfreds demoniska trots,
hans förtärande själskval och
förintelselängtan finna starka uttryck i första satsen,
vars hopplöst förtvivlade inledningstema
(lento lugubre) återkommer i de följande
satserna (jfr e-moll-symfonien).
Mellansatserna, av ljusare karaktär, ansluta sig,
fast i omvänd ordning, till Manfreds
samtal med Stengetsjägaren (pastoral) och den
av Manfred frambesvurna Alpféns
uppenbarelse i vattenfallets regnbågsskimmer
(scherzo). Scenerna i Arimanes’ rike med
uppträdandet av Astartes vålnad och
slutscenerna med Manfreds sista kamp och
död motsvaras av slutsatsen i symfonien,
som kan räknas bland Tsjaikovskys allra
starkaste verk. Skada blott att den musik,
som avser att skildra Alpféns i Byrons
härliga verser prisade, underbara skönhet,
överskrider gränsen till det banala, temat
är ytterst närbesläktat, ja rytmiskt identiskt,
med sidotemat i violinkonsertens final.
Bland de många inhemska solisterna
märkas violinisterna hr Ruthström i Sibelius’
konsert och hr Kjellström, som spelade
Ber-walds mycket litet kända konsert, ett tidigt
ungdomsarbete och rätt olikt den senare
Berwald, men visst icke utan originalitet.
Hr A. Wiklund utförde med bravur
solopartiet i sin präktiga pianokonsert n:o i,
hr Haquinius spelade utmärkt vackert och
stilfullt Beethovens c-moll, n:o 3, och den
helt unga fröken Lillie Hedman
debuterade med stor och berättigad framgång
i Liszts ess-dur-konsert. Bland utländska
solister må nämnas fröken Moodie, som
ovanligt nog spelade en svensk
komposition: Atterbergs violinkonsert, som av henne
fick en verkligt inspirerad tolkning.
Kammarmusikföreningens sjätte konsert
bjöd på ett glansnummer, Berwalds ej på
mycket länge givna c-moll-pianokvintett,
spelad con amore av mästarens sondotter
fröken Astrid Berwald och
Kjellströms-kvartetten. I fråga om förtrogenhet med
och intresse för Berwald torde få svenska
musiker f. n. kunna mäta sig med Sven
Kjellström. Att Frank Bridge nu spelades
för tredje gången under säsongen (»An
Irish melody» för stråkkvartett) var väl
ändå bra mycket av det goda. Slutnumret
var Beethovens c-dur-kvartett (op. 59, n:o 3).
På sista konserten utfördes av hr Neuberth
från Concerts Colonne och fru Klintberg en
mycket intressant violasonat av H.
Wool-lett, fransman men antagligen av engelsk
härkomst, den ägde anknytningar både till
Fauré och modernisterna. Hr Neuberth,
som dagen förut medverkat i
Konsertföreningen som viola-solist i Berlioz’ Harold
i Italien, använde en nyligen konstruerad
viola-alta av betydligt större dimensioner
än de vanliga altviolinerna och med stor
och mäktig ton. Att violorna under tidernas
lopp byggts allt mindre har naturligtvis
skett för att göra dem lättare spelbara som
biinstrument för violinisterna. Den nya
viola-alta med sina större grepp och i första
läget rätt obekväma armställning torde helt
fordra sin man. Hr N. deltog samman med
Kjellströmkvartetten i kvintetter av Mozart
(c-dur) och Brahms (g-dur, op. 111). ■— En
mycket lyckad kammarmusikafton gavs av
hr Barkel (violin) och Rosenberg (piano),
som utförde en klassisk (Locatelli) och två
moderna (Reger, Goossens) sonater. Det
om hängivet inlevande vittnande och
tekniskt förträffliga utförandet gör, att man
gärna tillönskar de unga musikerna god
fortsättning nästa säsong.
En kompositionsafton av hr Gösta Jahn
hörde ej till de mest givande. Hr Jahn,
som själv medverkade vid flygeln, framförde
ej mindre än 16 sånger, tolkade av fru
Hesse-Lilienberg och hr Falkman, i och
för sig ett rikligt program, och därefter,
samman med hr J. Johannessen, en femsatsig
(!) violinsonat, som nu hördes med något
tröttat intresse. I förtoningen av några
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
