Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Madonna och Mirakel. Ett blad i den medeltida franska diktningens historia. Av Hilding Kjellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Madonna och Mirakel
hörande jonglörernas, de kringvandrande
sångarnas och gyckelmakarnas föraktade
skrå, således en den ringaste bland de
ringa. Trött på att fara land och rike
omkring beslutar han sig för att draga
sig tillbaka till klostret Clairvaux. Men
fullständigt okunnig som han är, kan han
icke deltaga i andaktsövningarna. Han
kan icke en psalm, icke ens en bön.
Förtvivlad beger han sig en dag ned i
kapellets krypta för att där för den heliga
modern framlägga sina bekymmer. Han
anförtror henne den skam han känner
över att ej kunna tjäna henne såsom de
andra i klostret och förebrår sig sin
onyttighet, då han plötsligen får en
ingivelse. Han skall tjäna Guds moder
med det han kan, med sina krumsprång
och volter. Och han börjar att framför
hennes bild göra sina bästa konster,
hoppa, dansa, gå på händerna och annat
som hörde till hans forna yrke,
uppsändande den betecknande bönen: »Jag
tillber dig, höga Guds moder, med mitt
hjärta och min kropp, mina händer och
fötter, för din sons skull, förakta mig icke.»
Abboten underrättas emellertid om
den arme broderns onekligen något
underliga sätt att dyrka Vår Fru och vill med
egna ögon övertyga sig om det som
berättas honom. Han går in i kapellet och
kommer fram till altaret just som den
forne jonglören är mitt i sina
egendomliga andaktsövningar. Han ser hur denne
utmattad sjunker till golvet och blir vittne
till ett under, som berättas något olika
av Anatole France och den gamle
medeltida författaren. Enligt den förre får
madonnabilden liv och stiger ned från altaret,
vilket måhända är ett drag med gamla
anor. I den vanliga 1200-talsversionen
öppnar sig i stället kyrkans valv, och i
en våg av ljus svävar himlarnas
drottning ned följd av en änglaskara. Hon
går fram till den på golvet utsträckte
tombeoren, avtorkar med en duk milt
Änglar och djävlar kämpa
om den drunknade
munkens sj ä l.
Ur Soissons-handskriften av G. de
C o in c y’s mirakler.
och moderligt hans svettiga panna och
stryker hans brännande lemmar. —
Träder icke i denna lilla berättelse
medeltiden emot oss i allt sitt egenartade och
rörande behag, i ali sin naiva tro, i ali
sin djupa mänsklighet?
Det är ganska tydligt, att man i
dessa berättelser har att se en reflex av
det medeltida samhället. De äro små
sedeskildringar, där den fromme och av
religiöst nit besjälade författaren
ingalunda drar sig för att blotta skuggsidorna
i den värld, som omger honom. I
berättelsen om advokaten Stefanus’ sorgliga
öde brännmärkes orättrådigheten hos dem
som sutto inne med lagens hemligheter;
judehatet finner sitt uttryck i
framställningen av mellanhavandet mellan
Teo-dorus och Abraham; i åter andra fall,
som här ovan icke funnit plats,
framhävas snikenheten och egennyttan hos
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
