Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Fången. Av Ragnar Jändel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅNGEN
Av RAGNAR J A N D E L
»Jag klängde mig fast i fönstrets karm
i dag och ut genom gallret såg —:
hur himmelen blånade len och varm,
hur vackert svävade skyarnas tåg.
Allt log så förnyat. Nyss brusten ut
stod trädens och örternas härliga grönska,
och mänskorna sågo så lyckliga ut,
som hade de intet att längta och önska.
Du vår, som så gästfri bjöd alla till fest,
du glömde dock den, som dig älskade
mest!
Ni människor, glada och goda och fina,
er hjärtliga fröjd var min grymma pina.
I darrande avund jag grät mitt elände,
den hungriges hat mina läppar brände.
Nu är det dock afton igen här inne,
så svalt lyser nymånen nu hit ner.
Det onda har sjunkit bort ur mitt sinne,
jag ligger i dunklet och barnsligt ler.
Mitt sinne är åter fritt och hugsvalat,
— den sanna frihetens väg är kort.
De ord av hat jag förmörkad talat,
min segrande kärlek stryker bort.
Vi äga dock alla en plåga att bära.
Min egen har skymt mitt ljus i dag.
Nu är jag er alla så vänligt nära,
den fångne här inne är icke jag.
Jag är så fri, som någon kan vara,
den tunga kroppen bunden är,
men den, som har stigit ur mörkrets
fara,
har stigit över allt »här» och »där».
Nu har jag själv ej något att önska,
— nu kan jag i stället önska åt er!
O vår — ej vill jag din spirande grönska
besudla med lumpna tankar mer.
Mitt eget, mitt eget är allt som är.
Nu vet jag vad själens frihet är.
Nu vet jag hur maktlös döden är. —»
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
