Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Strömningar i svenskt 1900-talsmåleri. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
1400-talet berodde på hennes ställning
till världen: hennes ensamhet och
gemenskap, hennes fruktan för jordiska faror
och förtröstan på himmelsk nåd, hennes
träldom eller frihet, hennes makt eller
vanmakt, på hennes ekonomi,
samhällsbildning, handel, näringar, bostad, mat
och klädedräkt. Som hon kände så
målade hon. — Hur 1900-talets människor
känna och skapa fem sekel senare beror
också på biologiska förutsättningar, men
på helt andra. Hur skulle vi kunna
förnimma nu som för femhundra år sedan?
I en annan miljö! Och med andra
sinnen! Vi känna annorlunda, och vi måla
annorlunda.
Livskänslan är en kvicksilverpelare,
som stiger och sjunker efter den andliga
atmosfärens växlande tryck, och konsten
följer den snabbare än något annat.
Konsten är inte bara en barometer utan
också en manometer, som varnar
samhället för överstarka ångtryck. Då en
livsinstinkt pressats tillbaka inom alltför
trånga väggar, bryter den först fram i
konsten. Konstnären, den känsligaste,
den friaste människan, sjunger ut sina
krav, som äro livets egna, och vi se
plötsligt våra lönliga, halvt omedvetna
känslor och tankar nakna, uppenbarade
— på bokens blad, i bronsens form, i
dukens färger. Vi andas ut, befriade från
jagets skamsna, innestängda
källargrub-bel. Vi äro inte längre ensamma. Vårt
liv har rätt till denna drömda frihet.
Men många känna det nya svagare
eller frukta det som något farligt och
upplösande. De gräva ner sig i gamla
säkra föreställningar som i en skyttegrav
och öppna eld mot det framryckande
»moderna». Och så är oppositionen i full
gång.
Till 1800-talets slut gå de flesta av
våra dagars konstnärliga strömningar
tillbaka. Vid sekelskiftet hade det kapita-
listiska industrisamhället skapat en
mäktig yttre kultur. Teknik, vetenskaplig
systematik, organisation, kyrka, stat äro
detta samhälles väsentliga uttryck. På
alla områden en mekanisering av själva
livsfunktionerna, ett uppdämmande av
själva livsflödet. Militär disciplin,
ceremoniväsen, sträng officiell moral, men
privat självsvåld i skymundan.
Till en början reagerade konstnärerna
på två olika sätt: de underkastade sig
— mer eller mindre — de styrandes
officiella skenmoral, som under förlegade
religiösa klichéer dolde de verkliga
samhällsproblemen. Några tillfredsställde på
detta sätt rätt väl sin obestämda
idealitet — de blevo med mer eller mindre rätt
»idealister». Andra drogo sig ifrån
samhällslivet till naturen, som de studerade
med de uppblomstrande
naturvetenskapernas metoder för att sedan applicera
sina rön på samhällskroppen och dra
sina kritiska, ibland anarkistiska
konklusioner •—■ naturalisterna. Inom måleriet
skapade naturalisterna, genom sin skarpa
iakttagelse, sin tekniska metod, sin
uppriktighet, utåtvändhet, nervösa sinnlighet
en hel ny skola: impressionismen. Deras
var det första stormanloppet mot den
stelnade samhällsformen, mot hierarkien,
kulturslaveriet och mekaniseringen. De
satte åter livet i rörelse — i rörelse!
Men denna starka yttre
naturupplevelse betydde ofta en flykt från det
inre livet. Själen, denna dunkla realitet,
som ingen naturvetenskap lyckats
bortförklara, hade redan börjat stegra sig
under den olidliga bördan av
organisation och dogm. Och i sekelskymningen
förvandlades naturalisterna till mystici
och symbolister, som mot samhället
hävdade en inre oändlig frihet. Individualismen
blev sekelskiftets starkaste andliga kraft.
Konstutställningen i Göteborg
sommaren 1923 framhöll sambandet mellan
4if
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
