Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Alkemisten. Av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A L K E M I S TEN
Av HUGO GYLLANDER
Han stod uti sitt hexkök dag och natt
och lät sin ungdomskraft förrinna där
i hetta och i rök — Men ej för guld!
Nej, för den makt, som bakom guldet
låg,
den makt, som skulle ge hans liv ett
mål
och verklighet åt vad han tänkt och
drömt
för mänskosläktets lycka.
Ock åren gingo. Mången tvivlets stund
förmörkade hans själ men kom dock ej
hans hopp att brista. Guldet! Guldet!
Klart
det vinkade i fjärran. Och bakom
han såg en tavla, leende och ljus,
med städer, fält och byar, flödande
av rikedom — på grundval av hans guld!
Så kom en dag, då han omsider fann
en länge väntad glans i degelns djup,
då provet talade om klang och tyngd,
om mål, som nåtts!
Han sjönk i stolen ned
och stirrade mot vad hans öga såg
som mot en främling.
Ett något, guld helt visst — Men
liksom fjäll
ifrån hans blickar fallit, och han såg
ej mera någonting, som förr, bakom,
ej makt och rikedom och
mänskolycka –
han såg blott tung och glänsande metall.
Då hörde han en sång från grändens
djup,
den kom från enkla män, som började
sitt tunga dagsverk, och lät full av
klang
av styrka och av glädje —
Den gamle alkemisten suckade.
Han vägde guldet, tankfull, i sin hand
och kastade det sedan bort i vrån
till soporna från gångna, långa år–
han kände det först nu: så tomt för-
spilda.
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
