Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- En wiensk operakritiker och hans estetik. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En tviensk op e r a kr i ti k er och hans estetik
tiskt härmande »Elektra»-musik framhålles
t. ex., hur Wagner, trots alla sina på
dramatisk karakteristik riktade avsikter, ännu
alltid strävar efter stilisering och skönhet.
Och han ställer en Schrekers melodiska
torftighet eller en Pfitzners reciterande
sångstil i motsats till Wagner, hos vilken
verklig sångmelodi ännu blommar rikt.
Härmed är ej sagt att ej även han kan
dela vissa Hanslick-Nietzscheska
betänkligheter mot wagnerismen och se de för
operamusikens utveckling menliga följderna
av sådana stilprinciper som oändlig melodi
och ledmotivsystem. Också är han originell
nog att erkänna dramatisk begåvning och
uppfinningsförmåga hos den genom Wagner
detroniserade Meyerbeer.
Men även om allmängiltigheten av
Wagners musikdramatiska teorier ifrågasättes,
står som sagt dennes egen storhet,
fördunklande alla efterföljare, som ett fastslaget
faktum. I gengäld kan en eller annan
möjligen finna, att Korngold ibland är väl
snävt erkännande eller avvisande mot en
del nutida företeelser, men han gör sig,
såsom bl. a. två med tio års mellanrum
skrivna, åtskilligt divergerande
»Salome»-recensioner visa, ej skyldig till kritiskt
rättshaveri, och han ger alltid en
genomtänkt, sakligt intressant motivering för sin
uppfattning. Den verkliga musikaliska
anarkismen vågar sig för övrigt knappast fram
inom den med människorösten räknande
operakonsten; kritikerns egentliga
nappatag med »musikbolsjevikerna» torde man
därför få bevittna först i en utlovad
senare, åt konsertmusik förbehållen del.
* *
*
Det kunde vara frestande att på
grundval av det i de utkomna båda böckerna
samlade materialet söka ge en översikt av
själva operaproduktionen under de senare
decennierna, hos vilken den höga
dödlighetsprocenten varit ett särskilt framträdande
drag. Men främst bör i detta sammanhang
intressera att erhålla några antydningar om
den enhetliga operaestetiska åskådning, som
ligger till grund för kritikerns domslut och
som verkligen kan destilleras fram ur de
enskilda uppsatserna.
»Drama och musik» — förklarar
Korn-gold i ett programmatiskt förord— »kunna,
vare sig blandformen kallas musikdrama
eller opera, blott förenas på grund av
kompromisser, genom vilka båda undergå
förändringar i riktning mot något nyuppstående
operamässigt samt båda förlora något av
sitt egnaste, också av sitt renaste och
djupaste.» Som en följdsats av detta
principuttalande i en alltid omstridd
operamusikalisk kardinalfråga kan i vederbörligt
sammanhang, exempelvis gent emot Strauss’
Salome och Zemlinskys Florentinische
Tragö-die, hävdas att en diktning, som skall
förvandlas till opera, också måste vara
anlagd som operatext.. Ett drama pius musik
blir ännu intet musikdrama. »Musikaliska
verk» kallade Oscar Wilde sina nyssnämnda
dramer, men förvisso blott i den meningen
att dessa redan hade sin musik inom sig, ej
därför att de skulle behöva musik från någon
musikers hand. Till samma scener, samma
ord, som dock ursprungligen bestämts att
verka genom sig själva, fogas här med en
gång musik såsom nytt konstuttryck. Hade
dramatikern haft behov av den, skulle hans
verk egentligen blott ha varit ett halvt.
Hade han det inte — så mycket mer
omotiverad och oorganisk synes den påtvungna
föreningen. Alldeles särskilt berättigade
synas dessa invändningar ifråga om ett
sådant verk som Schnitzlers »Liebelei»,
som tonsatts av F. Neumann. Diktarens
naturlighetsstil understryker aldrig;
musikern måste det nästan. En pinsam
förgrov-ning blir följden, och hur många
musikvidriga, olyriska, vardagliga ord, hur många
ord överhuvud måste musiken till ett
dylikt drama svälja ned, tvinga in i rytm och
period.
Lika litet som operan kan musikdramat
umbära de odramatiska konventionerna. Så
kan •— varom bl. a. en av höjdpunkterna i
»Der arme Heinrich» av Pfitzner vittnar —
den »stora» eller rättare långa berättelsen
alltsedan Wagner räknas till musikdramats
rekvisita. Redan varje slags deklamation,
med fixering av tonhöjd och rytm, stiliserar.
Varför då inte lika gärna — frågar
Korn-gold med sitt ständigt återupprepade
praeterea censeo, som är kärnpunkten i hans
trosbekännelse —- gripa till den stilisering,
som rikast möjliggör musikalisk skönhet
och karakteristik, nämligen den
sångmelodiska? »Det synes vara en fordran hos denna
artificiella, sammansatta konstform, att den
medverkande musiken betonas i sitt
ur-element, i melodien, och eftersom männi-
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1924/0479.html
