- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
436

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En wiensk operakritiker och hans estetik. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glim stedt

skor här framföras sjungande, främst i
sångmelodien; genom stegring av
rörelseimpulser, spänningar oeh accenter skall denna
erhålla den dramatiska melodiens förhöjda
associationskraft». I operan kan sålunda
blott inspirerad melodisk och motivisk
uppfinning skapa gestalter. I samband med
denna grundfordran står den att tonkonstens
formella värden, dess arkitektoniskt
uppbyggande och grupperande krafter ej förbises
för operans dramatiska fordringar. »Ingen
musikdramatik utan formella sammanhang.»
Den ofruktbara leken med »sällsamma»
klanger, som endast vänder sig till
nerverna och som till leda missbrukar
begreppet »stämning», har ännu aldrig (exempel:
några av Schrekers operor) alstrat
livskraftiga dramatiska verk.

Orkesterns dramatiska möjligheter,
sådana de äro verksamma i stämningens,
den sceniska skildringens och den
psyko-logiskt-dramatiska karakteristikens tjänst,
måste också underordna sig en melodik
av angivet slag. Så varnas mot en
överdrivet illustrerande detaljkarakteristik, som
odlas på bekostnad av rytmisk-melodisk
sammanfattning, likaväl som mot
överskattning av polyfonien, när denna, såsom väl
kan sägas gälla Pfitzners »Palestrina»,
medför en allt annat förkvävande övermakt
hos orkestern — och bokstavligen
degraderar människostämman till blott »stämma».

Det förefaller som om kritikern ej borde
kunna motsägas, när han hävdar denna
melodiens supremati. Har man ej vid
åhörandet av ny musik alltid förutsatt att
tonsättaren åtminstone velat ge melos, även
om detta ej genast uppfattats? Men se, där
framträdde en Debussy såsom »den förste
som medvetet tror sig kunna avstå från
denna melodikens funktion, från den
melodiska följdens tjusning och uttryckskraft
och som låter den förkrympa till anemisk
melism, till preciös snirkel». I »Pelléas et
Mélisande» har ännu ett musikaliskt
grundelement, rytmen, vars roll här inskränker
sig till sensitiv modellering av den lilla
tonfiguren, förflyktigats till förmån för en
ny, subtilt raffinerad harmonik. Den
sällsynt fina anmälningen av det Debussyska
verket visar emellertid, hur Korngold ej
dömer efter linjal, efter fastslagna teorier,
utan känsligt registrerar skönhetsvärden,
även om de ej synas förenliga med det
estetiska idealet. Ej nog med att den franska

tonpoeten erkännes vara »en den
harmoniska djärvhetens icke Caliban, utan Ariel»,
vilkens harmonik till sist övertygar det
förbluffade örat genom sina samklangers och
fortskridningars logik. Här har det —
utvecklar Korngold — inträffat, att ett drama,
som egentligen ej är något sådant, förenats
med en dramatisk musik, som egentligen ej
är någon sådan. Och i detta fall visa sig
verkligen två negationer betyda en
affirmation —- åtminstone i betydelsen av en ny,
egendomlig, om också exceptionell och
ingalunda varaktig verkan. »Pelléas et
Mélisande» kunde betraktas som en sceniskt
framställd ballad, som undermålats på
sådant sätt att ord och ton två gånger säga
samma sak med samma hemlighetsfulla
min . . . Debussys musikdramatiska metod
kunde ej isoleras från det speciella verket:
blott Mæterlincks skuggor kunde
någorlunda nöja sig med denna skuggliknande
musik. (Dock har ej ens Debussy, trots
sitt blaguerande förakt för Wagner, här
fullständigt kunnat frigöra sig från
Bayreuthmusiken, även om hans verk ger intryck
av »en till Monteverde återskruvad
Wagner» och av »en sista trött Wagnerstorm
i ett chartreuseglas»). Oförnekliga äro de
artistiska företrädena: sträng enhetlighet,
ekonomi, smak, en delikat formkänsla i
det formlösa. Vilken triumf för detta
egen-villiga huvud att, även om blott för en
timma, ha hos oss kunnat utplåna begreppet
om och fordringarna på »uppfinning». Det
lilla, ja, diminutiva glas, varur Debussy
dricker, måste i varje annan hand genast
ha brustit.

Annars har i allmänhet just den
romanska talangen sällan förlorat sinnet för
konstartens grundfordringar, och den har
oftare och säkrare än den tyska lyckats
skapa »teaterverksamma»
genomsnittsvärden. Det blotta experimentet, det trevande
intellektets växlande formler, försvagandet
av det sinnliga och instinktmässiga till
förmån för grubblande spiritualism är något
som den romanska musikmentaliteten —
inte ens Debussy undantagen — aldrig
hämningslöst låtit få insteg inom operans
område. Såsom en välkommen reaktion mot
»djupsinnig» tysk musikdramatik, som
alltför länge varit inhöljd i efterwagnersk
»Er-lösungsnebel» kan en fäsör som d’Albert
bli bedömd med kanske något överraskande
tolerans. Ej heller Korngold tillerkänner

436

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free