Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En wiensk operakritiker och hans estetik. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En wiensk operakritiker och hans estetik
väl hans tonspråk verklig ursprunglighet och
kärna. Men å andra sidan äro ju tyska
teaterkomponister med liknande scenisk blick
och så träffsäker teknik sällsynta. Mot
sådana operor som d’Alberts »Liebesketten»
och Kienzls »Kuhreigen» vore det lika lätt
som orättvist att svänga den »stora
konstens» båtshake (bilden föranledd av det
ve-ristiska mordinstrumentet i d’Alberts opera).
När den nämnda Kienzl-operan kallas
för »en trumpetare från Säkkingen som
upplevat Puccini», anger kritikern en på
denna tyska operarealism påtagligt
influerande faktor. Puccinis smidiga, knappa
illustrationsstil har varit förebilden. Den har
ofta även varit en bekväm sådan, tack vare
den brokiga växlingen, det bekväma
upprepandet av korta tonföljder, små motiv
och små melodier. Denna dekorativa musik
med sin rappa dialogteknik har varit en
obetalbar uppfinning för komponister som
ej besväras av för mycken uppfinning.
Häri har italienaren varit lättare att härma
än i det som utgör hans egenart.
Den självhärliga, för ali del en smula
triviala operamelodien syntes länge vara
en italiensk naturprodukt, liksom landets
fikon och apelsiner. Den avlöstes
emellertid — så hos Giordano ■— av en häftigt
gestikulerande, quasi-dramatisk melodik,
som tedde sig som en denationalisering,
som ett avtagande av verkligt melodisk
potens. Så kom Puccini, och om denne av
tysk och annan kritik, liksom förut Verdi,
missaktade tonsättare dristar Korngold
uttala sig med aktning. Den med Massenet
besläktade italienaren blev den ungitalienska
rörelsens söta frukt, förfinaren av dess
dramatiska metod, dess mest bildade tekniker
samt •—• häri ligger egenarten — dess mest
begåvade och smakfulle melodiker. I hans
operor blir onaturen dock ställvis
överröstad av livets rörande stämma, och han
skänker dock något av den varma,
lidelsefulla sång på scenen, varefter vi alla innerst
längta. Kritikern är emellertid inte blind
för sin favorits begränsning, som bl. a.
yttrar sig däri att denne är starkare i det
sceniskt skildrande och stämningsmålande
än i dramatisk karakteristik. Med ett
bon-mot anges en svaghet i Puccinis melodik,
när det ifråga om en av Linkertons
kanti-lenor i första akten av »Madame Butterfly»
säges att han »dricker whisky, men sjunger
hallonsaft»
Korngold talar på ett ställe om
högspänd musikdramidealism i motsats till grym
operaverklighet. I stället för dessa begrepp
skulle i generaliserande mening kunna
sättas tysk och romansk operamusik,
beträffande vilka historien dock lär, att de aldrig
upphört att ömsesidigt befrukta varandra.
Så kommer den romanska naturellen även
framdeles att skänka oss den behagfulla
och passionerade sången, sinnesglädjen,
lusten vid teater och dramatiskt spel. Tysk
ande skall å sin sida bidraga med
fördjupning av känsla och karakteristik, med
ständigt förnyade försök att låta tonkonstens
hela formskatt komma musikdramatiken till
godo. Just i några tyska operor från senare
år — så i Strauss’ senaste verk, »Die Frau
ohne Schatten» och »Ariadne auf Naxos» —
konstateras en starkare dragning åt det
sinnliga och sinnesglada, det fritt
fantastiska och okomplicerade. Som ett gott
tecken hälsas också en här och var
framträdande strävan att skarpare draga upp
gränsen mellan symfoni och opera. Dock —
inför framtidsperspektiven anstår det den
kritiske betraktaren — lyda slutorden i det
förut citerade förordet — att iakttaga
tillbörlig blygsamhet. Aven ifråga om det
musikaliskt-dramatiska konstverket ligger
avgörandet hos de stora skapande
begåvningarna.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
