Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 / 441 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rysslands litteratur efter 1917. Av Ivan Faludi. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

målmedvetna hjälten, som denna gång vill
hämta sitt hjärtas dam från Mars. Ett
arbete som genom sitt ämne hör till
äventyrsromanerna, men dock äger oändligt
mycken psykologisk skärpa.

Alexej Tolstoj.

Boris Pilnjak.

Icke i sina motiv, utan fastmer i
formen är den nya romanlitteraturens andra
storhet, Boris Pilnjak, en revolutionär.
I hans roman »Metjolinka» avspegla sig
händelserna som förvirrande, raska
filmbilder; många gånger skyndar han
händelserna i förväg, andra gånger inflätar han
gamla tilldragelser försenade. Denna
balladmässiga sönderhackade form skulle man
kunna vara böjd att betrakta som ett slags
futurism, kanske som det första försöket
att skriva en futuristisk roman. Men
Pilnjaks talang fördjupar sig allt mer och mer
i psykologiska finesser, så i »Det nakna
året» och »Ivan och Marja».

På samma revolutionärt psykologiska
sätt arbetar Ivan Novikov, författaren till
»Hemmets älskade torva». Novikov
symboliserar den ryska jordens urkraft i en
flickgestalt, så ren och äkta lantlig som hon
blott sällan förekommer i världslitteraturen.
Zaitsev, Ehrenburg och de s. k.
»Serapion-brödernas» litterära krets verka i samma
riktning, men deras stil uppvisar större
eller mindre olikheter. Eugeni Zamjatin är
en av de yngsta, mycket mer realistisk än
de ovannämnda.

Men den verkliga revolutionslitteraturen
måste otvivelaktigt sökas på lyrikens
område. Den bolsjevistiska omstörtningens
sångare och tillika dess förnekare är
Alexander Block, en diktare som vid 40
års ålder dog av överansträngning och
umbäranden 1921. I januari 1918 utkom
hans »Skyter», strax därefter »De tolv».
Den första boken är ett maningsrop till
Europas samvete, en flammande protest
mot den tyska och franska imperialismen,
som då tärde på Rysslands sjuka kropp.
»De tolv», det vill säga de tolv röda
soldaterna, äro ett slags mystiska apostlar,
vadande genom blod och lidande ila de
»mot sanningen». Borgare och präster,
officerare och köpmän, de äro det samhälle
som bekämpas av de tolv, och som en
underbar mystisk symbol för den
bolsjevistiska revolutionen »går Jesus Kristus i
spetsen för dem». Block förnekade sedan
att han skrivit en bolsjevistisk
propagandadikt. I själva verket är också den
balladaktiga dialogen i dikten tämligen objektivt
hållen. I formen når den en klassisk
fulländning som ingen rysk diktning haft sedan
Pusjkins tid.

Andrej Bjelis symbolistik är mycket
mindre revolutionär. Som formkonstnär och
teoretiker skapade han sitt mästerstycke i
sin »Kristus är uppstånden». Här är det
icke fråga om de röda soldaternas Kristus
utan om mänsklighetens. Bjeli talar mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>