- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
442

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rysslands litteratur efter 1917. Av Ivan Faludi. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klarare än hans kamrat och medtävlare
Block. Han betraktar revolutionsproblemet
ur etisk synpunkt och erkänner endast en
revolution, kristendomens.

»Kristus är uppstånden...
Han var. Han är. Han skall förbliva!»


Proletariatets starkaste talang är utan
tvivel Sergej Jessenjin, en bondpojke, som
i sina dikter stolt berömmer sig av att en
gång ha kört gödsel, »men nu bär cylinder
och lackskor». Hela hans diktning är en
underlig blandning av det urbondskt råa
och det världsmannamässigt oroliga. Han
förhärligar sin hemtrakts ängar och slätter
och svär att än i dag av sympati klappa
varje droskhäst på nosen och lyfta på hatten
för alla på skyltar målade oxar, men
samtidigt besöker han Moskvas krogar för att
»supa brännvin med gatflickor och
banditer». Mycket mera slipad, men lika stark
och originell verkar den kaukasiske
diktaren Kussikov (»Fågeln utan namn», »Al
Barrak», 1921—22).

En intressant företeelse är i våra
dagars Ryssland den futuristiska diktningens
framträngande. Att proletärdiktning blev
den nu härskande klassens naturliga
språkrör, är historiskt logiskt. Men hur det var
möjligt, att en extremt egocentrisk
uttryckskonst kunde få en dominerande roll i det
nya Ryssland, det återstår att förklara.

Icke utveckling, icke naturlig växt ha
varit bestämmande, utan endast de
proletariska maktägarnas kulturpolitiska vilja.
Denna vilja betvang och befäste med alla
medel det nya, det som saknade förtid, i
avsikt att fullständigt förinta minnet av det
gamla, det traditionella. Den skapade nya
fysionomier, nya tendenser, ja, nya
huvuden, liksom den hade förverkligat ett
fullständigt nytt statsliv. Den nyaste ryska
litteraturen har givit ett lysande exempel
härpå i den unge skalden Majakovski,
som vid krigets början skrålade anarkistiska
visor på gatorna men nu i sitt »Mysterium
Buff» har skapat den nya proletariska
mänsklighetens starka symbolgestalt och
samtidigt det enda stora drama
Sovjetryssland äger. Ur detta mysterium talar icke
endast partimannens övertygelse utan också
en verklig dramatikers starka vilja med
blick för den skapande teaterns
framtidsideal.

De härskandes hela international
framträder för oss personifierad i »de fjorton
rena» — Negus av Abessinien, den
indiske maharadjan, den turkiske paschan,
den ryske köpmannen, persern, den tjocke
fransmannen, den tyske officeren o. s. v.
De undertryckta — fjorton orena —
representeras av gruvarbetaren, betjänten,
skomakaren, av två eskimåer o. s. v.
Syndafloden drev alla de rena och orena
tillsammans på ett stort fartygs däck. De »rena»
(bourgeoisien) valde sig här genast en
konung, Negus, och stödda på hans
auktoritet vilja de undertrycka de »orena». De
lyckas, men nu visar det sig, att den valde
härskaren förbrukar allt för mycket av det
gemensamt vunna. Det kommer till en
borgerlig revolution (Kerenski?), men
proletärerna nöja sig ej därmed och fördriva de andra.

De tro på ett nytt Ararat, där de
äntligen skola få landa. I stället visar sig för
dem »den enfaldiga människan» (den nye
frälsaren?) och förkunnar ett nytt paradis,
icke »Kristi rike, där de fastande dricka
te utan socker», men den verkliga
himmelen på jorden. Han försvinner och
symbolistiken i hans gestalt blir klar för oss.

Skomakaren: »Var är han?»
Smeden: »Han är i mig.»


Och eskimåfiskaren betonar:

»Vi behöva ingen nazaré.
Vi äro ju själva profeter!»


I tredje akten tränga proletärerna in
i skärselden och därifrån komma de till
himmelriket. Många helgon sitta där, man
ser Metusalem, Tolstoj och Rousseau, dock
tycks det vara lika långtråkigt här som i
helvetet.

»Just som i Petersburg:
Folket är ledsamt,
maten är slut!»


Också himmelriket erövras och nu
komma slutligen de levandevordna »tingen» —
bröd, hammare, maskiner, nålar o. dyl. —
dem tillmötes.

Proletärerna: »De komma. Vem kommer? Tingen komma.»
Tingen: »Till er, till er!
        Alla tillhöra vi er!»


Energiskt uppmanar timmermannen sina
kamrater:

»Tagen allt! Gån, arbetare, segrare!
Revolutionen, den heliga, renande, tvår all smuts från
jordens anlete.»

Majakovskis medbröder gingo längre
och reformerade även språket efter sin art.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free