Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Renässanstidevarvets nederländska målarkonst. Det nationella och det europeiska. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Augtist Hahr
att den nya aspekten rätt mycket
avviker från den gamla. Det italienska
cin-quecentos konst utgör i mycket det
förfinade resultatet av en sedan länge
pågående utveckling. Härtill kan man i den
nederländska konsten icke finna någon
egentlig motsvarighet.
Den äldre konsthistorien hade sin
bestämda mening om anledningen till det
i Nederländerna så tydligt framträdande
omsvinget. Man konstaterade, att en
gränspunkt blivit satt för den målarkonst,
som ledde sitt upphov från van
Eycker-nas och andra mästares verkstäder, att
den normala utvecklingen inom de
nationella råmärkena på de allra flesta
punkter plötsligt bröts och att konsten sjönk
ner till beroende av ett främmande land
— Italien.
Så snart den nya italienska konstens
om antik formfulländning erinrande
skapelser — sade man — blivit kända i
Flandern, i Brabant och Holland, började
de goda nederländarna inse sina brister
i figurframställning, i perspektiv och
komposition, samtidigt som de underskattade
sina egna företräden: den trohjärtade
karakteristiken och den varma, klara
färgen. En jämförelse med vad som
skapades i Italien under 1500-talets första
årtionden måste — för att citera t. ex.
Karl Madsen — ha fyllt dem med den
blygsel, varmed Adam och Eva i Edens
lustgård upptäckte sin nakenhet eller låtit
dem stå lika skamsna och förlägna
inför sin ofullkomlighet som japanerna, när
de på allvar lärde känna den europeiska
konsten.
Det vore en inbillad bättre insikt och
en därav följande glödande reformiver
som från början skulle drivit
konstnärerna till denna vandring över Alperna
till det ryktbara sydliga konstlandet, till
Venedig, Florens och Rom, framför allt
den eviga staden, där antik och
renässans förenade mötte dem, en vandring
som århundraden igenom tusenden efter
dem ha företagit. Återkomna till
hemlandet, ha de sedan verkat som
skolbil-dare eller den nya smakens apostlar,
eldat med sitt föredöme och dragit unga
krafter till sig. En ärlig övertygelse, en
ädel vilja att ersätta ett gammalt
förlegat konstideal med ett nytt
internationellt och allmängiltigt vore drivfjädern,
resultatet åter den stilförvandling och
tröstlösa manierism, som vi ännu i
otaliga nederländska 1500-talsbilder bevittna.
Mot denna romanism ställde man de
dröjande gotikerna och de få målare,
som på det traditionellas grund sökte
dana en ny konst eller, som J. A. Wauters
uttrycker sig, »förvirrade och vacklande
gåvo sig mödan att göra motstånd mot
det nya modet och förbli de nationella
traditionerna trogna».
Men hela denna uppfattning verkar, i
synnerhet efter den senare tidens
specialforskningar, (Friedländer m. fl.), icke fullt
övertygande. Det har bl. a. framhållits, i
huru hög grad vår tids åskådning av den
italienska renässansens konstnärliga kultur
varit beroende av vad dåtidens
humanister och teoretici menat om densamma.
Om en pånyttfödd antik, en återvunnen
klassisk tidsålder, räddad undan seklers
barbari, tala de, som vi veta, alltför gärna
och ha också lyckats bibringa långt
senare tider sin mening med den makt en
gammal legendarisk tradition ofta äger.
Visserligen torde de icke sett alldeles
galet. Men nog är den bild de tecknat
i mycket skev och förvriden. Även
Nederländerna ägde under
renässanstidevarvet sina humanister och teoretici. Den
nederländske Vasari, d. v. s. den
romanistiske målaren Karel van Mander,
som i sin 1604 utgivna »Het
Schilder-boeck» behandlar sina landsmän alltifrån
Hubert och Jan van Eyck, är en
hänförd antik- och Italia-dyrkare. Han
använder alltid uttrycket »den antika sti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
