Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Renässanstidevarvets nederländska målarkonst. Det nationella och det europeiska. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A 7i gu s t Hah,7’
bisaker genreartat uppfattade bibliska
scener — både det ena och det andra
kom att nära inbillningsgåvan hos en
Pieter Brueghel d. ä. — hör till ämnen,
uppfattning och formgivning till det I5:de
århundradet. I sina hart när
delirantmäs-siga, bizarra spökbilder, »Boschs
drömmar», uppenbaras en medeltidsmänniskas
skräckfyllda visioner. Det är något
ängslande och kvävande i en dylik
mardrömskonst, som även av många andra
medeltidens söner idkats, men Hieronymus
Bosch kunna vi ändock betrakta som
den siste uppfinnaren i den gamla
konsten. Detta inbillningens uppflammande
i djävulssyner är nästan som en aning
om slutet. I de bibliska bildernas
realistiska, genreartade smådrag förebådas
en ny tid, men det är ändock blott
ansatser.
Vad åter Patenier angår, som Dürer
1520 träffade på sin nederländska resa
och omtalar under namnet »Joachim den
gode landskapsmålaren», lägger han
ingalunda grunden’ till någon ny
landskapskonst. Han betonar landskapet i sina
religiösa bilder, låter figurerna mera uppgå
däri än vad dittills skett, men hans
landskapsbilder äro lika overkliga och
sagolika som föregångarnas, så väl
perspek-tiviskt som i sammansättning och
detaljer. Kompositionerna byggas upp med
hög horisont som teaterscener och
uppfyllas av varjehanda kulisspartier, dock
ej sedda snett uppifrån, utan rakt
framifrån. Stå alltså vertikalt till det snett
liggande planet eller scengolvet, om man
så vill kalla det.
Först med Quinten Matsys började
den nya tiden, den som skulle sätta den
föregående epoken definitivt i skuggan,
enligt vad samtida uttolkare trodde.
Matsys bottnar visserligen i traditionen, hans
utgångspunkt är den av Dirk Bouts
grundade skolan i Löwen, men hos den store
Antwerpenmästaren klinga dock på sam-
75
ma gång i de nederländska landen förut
ohörda toner.
Taga vi som exponent på hans konst
den ryktbara, väldiga triptyken i
Antwerpens museum: »Kristi begråtande»
med »Herodes gästabud» och »Johannes
Evangelistens martyrdöd» på flyglarna,
konstaterar man ett starkare intresse för
och ett större bemästrande av den
mänskliga figuren än i den äldre konsten, men
därjämte slår oss även en annan andlig
atmosfär till mötes. Vi uppfatta något
förnämt och överlägset, ett personligt
sentiment och raffinement. Det stora
huvudmotivet verkar icke inifrån gestaltat
som hos de gamla mästarna, bildar icke
något inom sig slutet, utan är med ett
visst kyligt artisteri utvecklat och
tillrättalagt för åskådaren. De sörjande,
såväl stående som knäböjande, ses i en
väl beräknad halvkretsformig grupp
omkring det i förgrunden utsträckta
Kristusliket. Samvetsgrant har iakttagits,
att ej ett enda huvud skymmes av ett
annat. Rättvisa åt alla! Raffinerat skär
Herodias med sin bordskniv i det till
tafifeln framburna Johanneshuvudet.
Åtminstone för henne hör det med till
festens njutningar. Som en brutal
kontrast mot alla de förnäma, subtila
varelser, som posera eller röra sig i dessa
scener, verka åter evangelistens starkt
karrikerade bödlar. Här, liksom i andra
Quintens arbeten, observera vi från
Italien lånade stildrag, och den mästare han
tydligen företrädesvis synes ha studerat
är Lionardo. Huru det skett, veta vi icke,
om direkt eller genom mästarens
närmaste efterföljare. Men en förbindelse är
påtaglig. leke desto mindre behåller han
det miniatyrmässiga målningssättet, som
kontrasterar mot de vanligen i stort
komponerade figurerna.
Vad man brukar prisa hos Matsys är
den varsamhet och distinktion, varmed
han upptar det nya och främmande och
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
