Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Renässanstidevarvets nederländska målarkonst. Det nationella och det europeiska. Av August Hahr - Slottsfröken. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ren’d s s an s ti d ev ar v e t s nederländska målarkonst
Men tiden saknar icke heller en tidig
förelöpare till den andra grenen av det
nederländska måleriet, den vars spets är
Rubens. Vi skulle visserligen hos
åtskilliga av manieristerna kunna se vissa
an-sa.tser åt detta håll, men denna syntes
av nordiskt och klassiskt, som i den store
Antwerpenmästaren får sin främste
exponent, möter oss dock redan hos en av
i 500-talets märkligaste porträttmålare —
Antonis Mor.
I Karl V:s, Filip II.s och hertigens
av Alba tjänst förflöt hans liv till ej
ringa del i de furstliga gynnarnas skugga.
I deras uppdrag for han även från land
till land, Tyskland, Italien, Spanien,
Portugal, England. Mor († 1575) tog först
intryck av Holbeins porträttstil, men
senare i Italien av Tizians konst. Vi kunna
hos honom steg för steg följa, huru det
nordiska porträttets lineära, detaljerna
minutiöst betonande stil viker för ett
bredare, formen mera framhävande
måleriskt föredragningssätt och mera rent
koloristiska effekter.
Samtidigt tränges den objektiva,
dokumentariska människotolkningen tillbaka
för en friare psykologisk uppfattning.
Det hårda, ängsliga, misstänksamma, som
frapperar oss i tidsporträtten, försvinner
för uttrycket av en öppnare, humanare
själsstämning. Det lider intet tvivel, att
det är de stolta Tizianska skapelserna
som stått faddrar till denna nya
nordiska porträttkonst, som såg dagen redan
innan Rubens föddes.
Hos Brueghel och Antonis Mor äro
löftena givna. Från den skiftande,
upprörda epok de företräda, en tid vilken
även konstnärligt företer, som vi sett,
så starka, stridiga tendenser, leder genom
dem utvecklingen över till den
Rem-brandtska och den Rubenska konsten.
Det italienska och klassiska, vari äldre
generationer sett det enda nödvändiga,
kom till sist, som hos Rubens, att
på sin höjd verka som en tjänande
regulativ princip, men aldrig att
sättas i stället för det nationella och
nordiska.
Slottsfi’ ö k e 11
Av Jane Gernandt-Claine,
ET HADE REGNA T, men
nu var det uppehållsväder,
och markerna lyste våta i
eftermiddagens
genomskinliga ljus. Ensam i sin rymliga automobil,
sa.tt fröken Vreede till Vreedehus och
andades in doften från fuktig mylla,
vilken tycktes svepa in landskapet i vågor
av vällukt. I blomsterglaset över sätet
mitt emot sutto rosor och resedakvistar
så friska som om de plockats under
hällande regn. Och hon betraktade dem
med välbehag, obestämt belåten över
detta ena —- att finnas till.
Dock hade hon legat sjuk i åratal,
och det aristokratiska unga huvudet satt
lätt nedsjunket mellan skuldrorna som
på en krympling. Men ett bjudande
något av hemlighetsfullt befallande vilja
strömmade från hennes bräckliga
företeelse, och blicken var full av
eftertänksam vakenhet och liv. Akturen hade
emellertid dragit väl långt ut på tiden,
och hon lutade sig en smula trött mot
0
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
