Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Slottsfröken. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slotts fröken
tinningar bultade en yrsel, men hon ville
språka med denne man. För henne var
det som om han kommit från andra
sidan graven, och när vagnen höll stilla
utanför slottstrappan, förde hon båda
händerna upp till hatten:
— Jag vet inte hur jag ser ut, sade
hon i det en betjänt skyndade fram och
hjälpte henne nedför fotsteget. Stödd
mot lakejen, vände hon sig till främlingen.
Ville han stiga in och vänta på henne,
skulle hon inte sätta hans tålamod på
alltför långt prov.
Det var ingen anhållan, det var en
befallning. Och då den resande lämnat
sin röck i hallen och fördes in i ett av
gemaken på nedra botten, visste han
att han lydde en vilja, som var starkare
än hans. Av egen tillskyndelse skulle
han nog icke trätt över slottets tröskel, om
han också gjort en — kanske vanvettig
— avstickare till de här trakterna. Var
det en utmaning mot ödet, fick han stå
sitt kast.
Med en blick, som tycktes vilja
omfatta allt på en gång, såg han sig
omkring i salongen. Den höga panelen
var hållen i vitt liksom dörrarna, och
över inramningarna sutto målningar från
slutet av 1700-talet, där nakna amoriner
dansade, svepta i blomsterslingor. De
gustavianska möblerna voro klädda i blått,
och på kaminens marmorskiva stod den
läckra, kanske något tama bysten av en
ung flicka •— fröken Vreede i
tjugoårsåldern. Det var icke mera likt henne
än de infällda tavlornas målade blommor
liknade ett par stjälkar med nyss
utslagna tearosor i ett högt, smalt glas på
bordet framför soffan.
Men vilken mejsel återgav väl något
sådant som hon var då — det mest
strålande en man kunde se för sina ögon,
trots en viss ängslande sprödhet. För
knappa nio år sedan hade deras vägar
skilts åt, och nu skulle han möta henne
30—Ord och Bild, 33 :e årg.
som en skugga av vad hon en gång
varit. När han satt och betraktade henne
i bilen, tänkte han ovillkorligt på ett
uttryck om en dam från adertonde seklet,
vars själ knappt gjort sig mödan att
svepa sig i en kropp. Av den
skimrande unga varelse han en gång känt
återstod intet annat än en fläkt. I det
en av dörrarna öppnades till den inre
våningen och slottsfröken steg in i
rummet, såg han på nytt hur hopfallen hon
blivit. Den förr så ranka gestalten var
bruten, och hon gick med påfallande
svårighet över golvet och sjönk ned i
en länstol.
— Men fröken Vreede, utbrast
gästen, vad skall detta betyda? Ni har
varit sjuk? Länge kanhända? Är det så?
Hon såg upp med ett uttryck av
frånvaro och högdragenhet, som han hade
svårt att tolka.
— Jag haltar en smula, sade hon. Vad
är det för en människa, som varit nära
att bryta halsen av sig? I åratal fördes
jag omkring i bärstol efter ett fall från
hästryggen . . . Det är längesedan . . .
Och nu anser jag mig nästan frisk.
Han tog icke sin blick ifrån henne.
Hon hade ett smalt, något spetsigt
ansikte, glatt som en skalad mandel, med
en mun av förbehållsamhet, och
blåvioletta skuggor under ögonen. Ögon av
kamp och samling. Vad hade skänkt
dem denna fördjupning? Långa år av
sjukdom kanske och något som stod
över sjukdomen. En rymd av andlighet
och fjärrskådan, dit hennes väsen hörde.
När de kupiga ögonlocken sänkte sig
mot kinden, syntes hon honom avlägsen,
som en stjärna, och han höll andan
inför henne. Och då hon slog upp dem
och såg på honom, tänkte han att detta
var fröken Vreede till Vreedehus och
att han för länge sedan var nog
förmäten att begära hennes hand.
— Långa år ha gått sedan vi råka-
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
