- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
468

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Slottsfröken. Av Jane Gernandt-Claine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jane Gernandt-Claine

största namn och gods skulle bli min
hustru. Att jag utsatte mig för ett avslag
var icke mera än jag kunnat vänta mig.

Hans åhörarinna satt ett ögonblick
tyst med de tunna läpparna slutna. —
Avslaget var intet verkligt avslag att
börja med. Det vet ni nog, utbrast hon
plötsligt, därtill höll min far mig alltför
kär . . . Han rådde både er och mig att
se tiden an. Det var hela innehållet av
hans så kallade nej . . . Medan ni
vistades i England och skrev till mig, var
jag så lycklig som det blivit mig förunnat
att någonsin känna mig. Jag ansåg mig
för er brud, Herbert, då och långt
senare. Och därför kunde jag bära min
sjukdom och årslånga ensamhet med
hemlighetsfull fröjd ... I de osynliga tingens
rike tillhörde vi varandra trodde jag .. .
Jag lärde mig tidigt att se allt ur
evighetens synvinkel. Och efter de måtten
ville jag mäta både min egen själ och
er . . . Jag ser nu att jag hade orätt . . .
Men i min tanke tillhörde ni mig mycket
djupare än något av det jag kunde kalla
min egendom. Och det som gjort en
så lycklig har ett visst livsvärde, till och
med om det eljest skulle visa sig
värdelöst . . . Svara mig på en fråga, Herbert...
Inte var det ni själv som ställde om att
jag fick det där tidningsurklippet?

-—- Fröken Vreede! utbrast han full
av harm.

—- Då var det kanske en kvinna
som . . . som ni älskade?

—- Som jag trodde mig fästad vid,
innan jag råkade er —.

— Säg ingenting mera, jag förstår . ..
Hon ville skilja oss åt för alltid, och
ni — lät henne hållas?

— Jag visste ingenting förr än långt
efteråt, det svär jag, utbröt han lidelsefullt.

Men slottsfröken hade rest sig från
länstolen, och han såg att han var
dömd. — Gå nu, Herbert, mumlade hon
bara, och glöm mig!

— Glömma er?

— Åhja, sade hon, glömska är
något som faller sig lätt för de flesta.

Han stod kvar och betraktade henne:
— Det finns inte en skiftning i skuggorna
kring edra ögon, inte ett spår av lidande
i ert ansikte, som jag inte skall längta
efter till min död.

— Ord, nickade hon, ord, ord,
Herbert. Men då dörrförhängena slöto sig
bakom honom, visste hon att det sista
yttrande som gått över hans läppar, var
något hon skulle gömma i sitt hjärta
och älska så länge hon levde . . . fast
det kommit från denne man.

468

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free