Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Platon och humanismen. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Platon och humanismen
nämsta litterära uttryck har denna anda
fått i Faust; den som med största
konsekvensen och skärpan talat dess sak är Kant.
Hans omätliga betydelse för tysk kultur
består i att han frigjort vetenskapen från
alla moraliska värden, hans ideligen
citerade yttrande om aktningen för sedelagen
inom människan och för stjärnvalvet över
människan uttrycker just denna distinktion.
Man må nu härom tycka vad man vill,
humanism är det icke; det är i själva
verket den slutliga brytningen med
humanismens alla traditioner, vars anor gå tillbaka
till Platons akademi. Ty humanisten
menar, att studiernas mål är att förbättra och
förädla människan, humanisten menar, att
den vetenskap, som endast har till uppgift
att tillfredsställa en omätlig nyfikenhet, ej
äger något högre värde. Och vad som
gäller om vetenskapen gäller också om
konsten. Platonikern och humanisten vill ej
skilja de estetiska värdena från de humana,
och även härvidlag är Kant den som
infört den numera tämligen allmänt erkända
distinktionen: det sköna har intet att skaffa
med andra värden. Om den Kantska
estetiken må man ha vilken mening som helst,
men man må icke kalla den humanistisk
eller platonsk. Humanisten, platonikern
menar, att konsten bör ha samma mål som
studierna: att förbättra och förädla
människan. Men så långt har man nu hunnit,
att denna uppfattning, som Platon
förkunnat i dialog efter dialog, som alla
humanister före romantikens genombrott
förkunnat efter mästaren, denna uppfattning har
skarpast bekämpats av dem, som ej skytt
att själva kalla sig platoniker. Den tyska
romantikens filosofer och deras svenske
eftersägare må ha hur många förtjänster
som helst, men ingen står Platon fjärmare
än de. Den vise Dr. Samuel Johnson har
på sitt epigramatiska sätt karakteriserat de
falska platonikerna, när han talar om dem
vilka »tyckas tro, att vi äro till för att
vakta plantornas växt eller stjärnornas
rörelser». Han har även karakteriserat de sanna
platonikerna, när han tillägger, att »Sokrates
snarare var av den uppfattningen, att vad
vi borde lara oss var att göra det goda
och undvika det onda».
På ett helt annat sätt än tyskarna ha
fransmän och anglosaxare sökt bevara den
platoniska humanismens traditioner. Den
franska och den engelska kulturen ha varit
långt mera konservativa, de ha icke blivit
genomsyrade av romantiken och dess
im-moralism på samma sätt som den tyska.
Denna omständighet förklarar, varför man
i Frankrike och England i nyaste tid sett
mer än ett exemplar av en människotyp,
som fullständigt saknats i Tyskland,
kritikern, och i våra dagar är det egentligen
endast kritikerna som sökt göra skäl för
namnet platoniker. Det är mycket lätt att
förklara, varför så är. Ty
vetenskapsmännen ha länge ansett det för skam att låta
sin verksamhet dikteras av andra motiv än
vetgirigheten, de skönlitterära författarna
vilja ej höra talas om att konsten kan ha
andra mål än att uppväcka estetiska
lustsensationer, och bland de verksamma
skribenterna ha några kritiker varit de enda
som sökt bevara de humanistiska
traditionerna, som trott kulturens uppgift vara
människans förädling, som kort sagt varit
platoniker. Humanisten menar, att de
intellektuella värdena ej kunna frigöras från
de moraliska, att när så sker förlorar
vetenskapen ali kontakt med livet, att den
visserligen kan vara vederhäftig så länge den
sysslar med atomer, men att den kommer
att bliva ovederhäftig så snart den söker
närma sig människan; humanisten menar,
att de estetiska värdena ej heller kunna
frigöras från de moraliska, om konsten ej
till slut skall hamna i verklighetsfrämmande
dilettantism, han menar, att de stora
diktarna varit av samma mening som han,
och att det huvudsakligen är en samling
medelmåttiga och dekadenta litteratörer som
förkunnat teorien l’art-pour-1’art.
Den som i Europa under de sista
decennierna mest konsekvent fört
humanismens talan är utan ali fråga Ferdinand
Brunetière, Frankrikes främste kritiker efter
Sainte-Beuve. Men varken han eller den
mest betydande av hans lärjungar, Pierre
Laserre, ha emellertid öppet bekänt sig
till platonismen, de äro arvtagare av den
katolska skolastikens traditioner. Men
Aristoteles och Thomas ab Aquino äro dock
Platons lärjungar, och i själva verket synas
mig både Brunetière och Laserre stå
Platon närmre än den franske kritiker, som
mest fördjupat sig i de platonska dialogerna,
Emile Faguet. Faguets bok Pour qu’ ön
lise Platon har förvisso många och stora
förtjänster, Faguet visar sig förstå Platon
långt bättre än de tyska vetenskapsmännen,
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
