Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Platon och humanismen. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men man kan dock ej låta bli att önska,
att Brunetière känt Platon lika väl som en
Faguet, ty utan tvivel skulle han ha
förstått honom än bättre, ty Brunetière har
vad Faguet saknar, Platons allvar, hans
humanistiska patos. När Faguet tager
avstånd från Platons moralism, — ett mycket
respektfullt avstånd, förvisso — visar han,
att han trots sin lysande intelligens
näppeligen som kritiker kan mäta sig med
Brunetière. Men icke desto mindre är Pour
qu’ on lise Platon en av de bästa böcker
som skrivits i ämnet, full av fransk klarhet
och bon sens.
Englands ledande kritiker är i
närvarande stund J. Middleton Murry. Han
är väl närmast Matthew Arnolds lärjunge,
han har som denne verkat för »sweetness
and light», men han vet väl, att all
humanism står i tacksamhetsskuld till »the most
magnificently human of all books that has
ever been written — Plato’s Republic».
Middleton Murrys böcker visa att den
klassiska andan ännu lever kvar i England.
När han talar om »the beautiful-good»,
hans översättning av Platons »kalòs kagatós»,
så vet han, att denna förening av de
estetiska och de etiska idealen är lika djupt
karakteristisk för det klassiska Oxford som
för Platons akademi. Vad Middleton Murry
säger om den sanna kritiken gäller om
hans egen, och det är äkta platonism:
»Kritikens uppgift är att upprätta en
bestämd rangskala bland forntidens stora
konstnärer och att bedöma samtidens produkter;
genom att förena dessa båda uppgifter kan
kritiken visa, att all konst visar en
organisk enhet.»
Men vill man finna de yppersta
representanterna för modern platonism får man
söka dessa på den andra sidan av
Atlanten. Sedan Samuel Johnsons dagar har
den anglo-saxiska litteraturen ej kunnat
uppvisa en kritiker, som förenat stor
humanistisk lärdom med filosofiskt djupsinne och
psykologisk klarsyn på samma sätt som
Irving Babbitt och Paul Elmer More.
Den indiska filosofien, antiken och den
klassiska engelska litteraturen ha för dem
inga hemligheter, och härtill kunna de lägga
en för anglo-saxare ovanlig beläsenhet i
fransk och tysk litteratur. De ha båda den
uppfattningen, att all litterär kritik måste
bottna i en bestämd livsuppfattning, de äro
båda stränga moralister liksom deras store
engelske föregångare Dr. Johnson. Båda
äro de platoniker. Men medan Irving
Babbit brukar betona, att han finner vad han
anser vara de platonska sanningarna lika.
väl uttryckta av Aristoteles och Buddha,
har däremot Paul Elmer More direkt hyllat
Platon som sin mästare både i livets och
i kritikens konst; han kan göra anspråk
på att vara den främste nu levande
Platon-kännaren, liksom han kan göra anspråk på
att vara den främste nu levande litteräre
kritikern.
Paul Elmer Mores bana är i flera
avseenden enastående. Hans första bok, The
great Refusal, är en liten halvt filosofisk
självbiografi i fiktiv form; den förefaller
mig närmast påminna om Carlyles Sartor
Resartus. Sedan den kalvinistiska tro, vari
han var uppvuxen, brustit samman för
honom, har han helt ägnat sig åt sökande
efter en livsåskådning, som tillfredsställde
hans moraliska natur utan att strida mot
hans tanke. Efter långa resor i Europa
levde han i många år i fullständig
avskildhet i Shelburne, endast sällskapande med
sina böcker, med religionens och
litteraturens stora klassiker. I vår tid, då alla
litteratörer först och främst tänka på att
skaffa sig namn eller inkomster, minner oss
Paul Elmer More om de dagar, då
människorna aktade guld och ära ringa emot
vishet. Det är ej att undra på att han
känner sig mera hemmastadd bland
forntidens tänkare och skalder än bland de
moderna. Hans förnämsta litterära insats
är den långa raden Shelburne Essays, som
förskaffat honom namnet Amerikas
Sainte-Beuve. Namnet är berättigat så till vida,
att för var och en, som studerar den
klassiska engelska litteraturen, är Shelburne
Essays en oöverträffad vägvisare, liksom
Causeries du lundi är det för den som
studerar den franska litteraturen, men More
är långt mera teoretisk, mera principfast
än den store franske relativisten. Man kan
ur hans kritiska essayer leta fram en
filosofi, en livsåskådning med bestämda
konturer, och om man frågar vad denna är,
skulle icke More tveka att kalla den
platonism, han skulle icke tveka att kalla sin
litterära kritik tillämpad platonism. Det
kan därför ej förvåna, att Paul Elmer More
slutligen helt ägnat några böcker åt sin
mästare, ty om någon haft förutsättningar
att förstå Platon så är det han. Sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
