Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Platon och humanismen. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
II.
Den platonska filosofien är dualistisk,
det är dess första och kanske också dess
viktigaste kännemärke, och den har sin
förklaring i en bestämd historisk tilldragelse,
som för Platon fick en oöverskådlig
betydelse. Det var Sokrates’ död. Det är
knappast för mycket sagt att den
tilldragelsen skapade Platon, den lärde honom
inse ondskans realitet och makt både i
tillvarons styrelse och i människornas
hjärtan, och på samma gång uppenbarade den
för honom den rena själens frihet och
oberoende. Vad denna upplevelse innebar
för Platon kunna vi bäst se, om vi
jämföra en ungdomsdialog med Platons senare
skrifter. Enligt min mening kan man utan
minsta tvekan påstå dialogen Protagoras
vara skriven före Sokrates’ död, ty den
innehåller icke en antydan om den
dualism, som Platon sedermera kommit att
betrakta som sin filosofis kärnpunkt.
Dialogen Protagoras handlar om dygden, vilken
Platon som vanligt anser vara identisk med
lyckan. Men vad som är utmärkande för
denna ungdomsdialog, det är att Platon
förkunnar, att lusten, den sinnliga
njutningen icke kan anses vara artskild från
den lycka, som är det riktiga handlandets
mål. Den moraliska handlingen beskrives
av Platon sålunda: »Du bör, liksom en
skicklig vågmästare, lägga det angenäma
på den ena och det smärtsamma på den
andra vågskålen, och detta både om det
ligger nära och om det ligger fjärran, och
sedan säga, vilketdera som det finnes mest
av. Om du därvid väger lust mot lust,
bör du för varje fall välja den del, som
är större och som innehåller mer. Om
du väger smärta, den del som är mindre
och som innehåller mindre. Antag
slutligen, att du väger lust mot smärta; om
det behagliga väger mer än det
smärtsamma, — vare sig det förra är nära och
det senare fjärran, eller det är tvärtom —
bör du välja den gärningen, där
förhållandet är sådant; om däremot det
smärtsamma väger mer än det behagliga, bör
du ej välja den.» Enligt denna teori är
moralen en mätningskonst, moralen består
i att utan att förvillas av tidsperspektivet
kunna mäta, vilken lycka som är den
största och som alltså är att föredraga.
Detta är en uppfattning som spelat en viss
roll i filosofiens historia; den har funnit
förkämpar i två sins emellan så pass olika
tänkare som Malebranche och John Locke.
Det är en optimistisk etik. Den förutsätter
tron på människonaturens godhet och på
denna världens rättfärdighet. Atenarnas
dom över Sokrates krossade denna tro.
Den lust, varefter människans natur traktar,
kom Platon att vända sig bort som från
en styggelse, han skulle utan minsta tvekan
ha instämt med Shakespeare i den
gripande sonetten:
The expense of spirit in a waste of shame
Is lust in action; and till action, lust
Is perjur’d, murderous, bloody, full of blame,
Savage, extreme, rude, cruel, not to trust;
Enjoy’d no sooner but despised straight;
Past reason hunted ; and no sooner had,
Past reason hated, as a swallow’d bait,
Ön purpose laid to make the taker mad:
Mad in pursuit, and in possession so;
Had, having, and in quest to have, extreme;
A bliss in proof, — and prov’d, a very woe;
Before, a joy propos’d; behind, a dream.
Ali this the world well knows; yet none knows well
To shun the heaven that leads men to this hell.
För Platon blev lust och last tvenne
besläktade begrepp. Han tvingades att
lägga sin etik på en helt annan basis. Han
hade sett, att den rättfärdige omöjligen kan
kallas lycklig i ordets vanliga betydelse.
I Protagoras var den rättrådige framställd
som den kloke räknemästaren. I Staten
skildras hans öde sålunda: »De skola
förkunna, att den rättrådige, sådan som vi
nu ha framställt honom, skall piskas och
pinas, beläggas med bojor, få sina ögon
utstungna; och till sist, när han har lidit allt
detta, skall han korsfästas.» Den som
väljer den lotten, han är ingen skicklig
vågmästare, men Platons problem är att
visa, att han — och icke den
bekymmers-fria framgångens man — är den verkligt
lycklige. Men då måste också ordet lycka
innebära något helt annat än populära
känslor av välbehag.
Den platonska filosofien har till
bakgrund en rad av mörka erfarenheter, och
med ali rätt har Faguet lagt en mycket
stor vikt vid »les haines de Platon».
Atenarna dömde till döden den bäste och
visaste mannen i sin stat, och en av den
platonska filosofiens viktigaste uppgifter är
att söka finna orsakerna till denna fruktans-
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
