- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
496

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Platon och humanismen. Av Knut Hagberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Knut Hagberg

Den Sokrates, som av lydnad för
lagarna vägrade att rädda sig genom
flykten och i stället tömde giftbägaren, är för
Platon ej endast den rättrådiga men även
den lyckliga människan. I en rad tidigare
dialoger formulerar han sitt påstående
med växande skärpa, i Staten bevisar han
det. Den långa debatten har till
utgångspunkt ett anförande av Trasymakos, en
antikens Nietzsche, som med samma
storvulna later som sin tyske efterföljare
förkunnar självhävdelsens och den
hänsynslösa individualismens evangelium, och han
framför i själva verket alla de argument,
som i Genealogie der Moral väckte stor
hänförelse under 1890-talet. Gentemot den
traditionella ställer Trasymakos upp en
»naturlig» moral: rätten är alltid den
starkares och lycka är att ge sina passioner
fritt utlopp. För Sokrates är det en lätt
sak att bringa honom ur fattningen, hans
position är alltför fantastisk för att kunna
försvaras i en idédebatt. Men för Sokrates
återstår det att bevisa sin tes, att den
rättrådige alltid är den lycklige, även om
både människor och gudar skulle bekämpa
honom. Det sker genom den långa
jämförelse mellan den enskilda människan och
staten, som har givit dialogen dess namn.
Den stora undersökningens resultat kan
sammanfattas i orden ur Lagarna: »Att
ha vunnit seger över lustarna är att leva
lyckligt, det är det saliga livet, men att
giva vika för dem är den verkliga
motsatsen.»

Den psykologiska dualismen leder
Platon till metafysisk dualism. I Teaitetos
är världsuppfattningen den vi bäst känna
från Tegnérs Jätten: »Men det är omöjligt,
Teodoros, att det onda kan förgås; ty det
måste alltid finnas någon motsats till det
goda. Men det kan ej finnas bland gudarna,
utan måste nödvändigtvis dväljas i den
dödliga naturen och i vår värld här nere.
Därför böra vi söka att så fort som
möjligt fly härifrån och dit bort. Men detta
att fly bort är detsamma som att så mycket
som möjligt bliva lik Gud, och att bli
honom lik är detsamma som att bli
rättrådig, from och vis.» Än skarpare
formuleras dualismen i Lagarna, där det talas
om tvenne världssjälar, »en som verkar det
goda, och en vars kraft har motsatt verkan».
Att söka eliminera bort den stränga
dualismen ur Platons filosofi — som de s. k.

nyplatonikerna och deras efterföljare gjort
— kan ej ske utan att samtidigt pervertera
den. Den absoluta motsättningen mellan
det goda och det onda är förutsättningen
för idéläran.

I ett par av sina tidigare dialoger söker
Platon bestämma de skilda dygdernas väsen.
Han behandlar tapperheten, besinningen
o. a., men han kommer icke fram till
något bestämt resultat, alla föreslagna
definitioner förkastas som ofullständiga och
oantagliga. Vad som särskilt frapperar
den moderne läsaren härvidlag, det är att
Platon ständigt söker sambandet mellan de
olika dygderna, han tyckes förutsätta, att
alla de mänskliga värdena i grunden ej
äro annat än olika synpunkter på ett och
samma goda. Man har klandrat detta som
en naivitet, och man har menat sig kunna
se ner på Platon med stor överlägsenhet,
därför att man i våra dagar allmänt
omfattar Kants värdedistinktioner. Emellertid
förhåller det sig så, att det platonska
betraktelsesättet hänger omedelbart samman
med klassicismens väsen, som
nödvändigtvis måste förutsätta de humana värdenas
samband. Platons humanism förde honom
till idéläran. Kortast och klarast är vägen
beskriven i slutet av Statens femte bok.
»Då det sköna och det fula äro varandras
motsatser äro de väl två. — Ja visst. —
Och när de äro två, är väl vart och ett
av dem ett. — Säkerligen. — Och samma
sak är det med det rätta och det orätta,
det goda och det onda, och alla andra
begrepp: vart och ett av dem är i och för
sig ett, men i förbindelse med handlingar,
kroppar eller med varandra framträda de
i allehanda gestalter och synas vara
mångfaldiga. — Om det nu finnes någon, som
visserligen uppfattar sköna föremål men ej
skönheten själv, och som ej är i stånd att
följa med, om en annan vill leda honom
till kännedom därom — tycker du, att
en sådan person lever ett drömliv eller
ett verkligt liv? Tänk efter, om ej
drömmar bestå just däri, att man — det må
nu vara i sömnen eller i vaket tillstånd —
tager en bild av ett föremål för detta
föremål självt? — Jo, för min del vill jag säga,
att detta just är drömmar. -— Om det å
andra sidan finnes en person, som
uppfattar det sköna självt, och som kan skilja
detta från de föremål som ha del i det
sköna, så att han ej tar dessa föremål för

496

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1924/0544.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free