Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Platon och humanismen. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pia ton och hu m a n is m e n
det sköna självt eller tvärtom, — tror du
att han lever i drömmarnas eller i
verklighetens värld? — Givetvis i verklighetens
värld.» Men härmed har man icke nått
fram till den platonska idélärans mål. Det
dygdernas samband, som man sökte efter
i Lakes och Karmides, finner Platon i
idéernas samband. Mer än en gång har
han sagt, att blott den är filosof som
eftersträvar ej en del av visheten men hela
visheten, så äro också alla värden delar
av ett helt. »Ty du har ju ofta hört, att
det godas idé är kunskapens högsta mål;
och att både det rätta och allt annat
hämtar sitt gagn och sin nytta endast av att
söka och förverkliga denna idé. — Du vet
också, att om vi ej känna den, är ali
annan kunskap oss till intet nyttig; lika
litet som att äga något, om vi ej äga det
goda. Eller tror du, att vi ha någon
fördel av att äga allting, om vi ej äga det
goda? Eller att känna allt annat, men ej
ha kännedom om det sköna och goda?»
Detta goda beskrives av Platon som det,
vilket »varje människosjäl strävar efter, och
för vars skull den gör allt vad den gör,
detta goda, vars existens den anar utan
att veta eller riktigt fatta vad det är, och
utan att kunna ha en så fast tillförsikt
angående det som om andra ting, och för
den skull även går miste om den nytta,
som andra ting kunna ha med sig». Den
platonska filosofien kulminerar i mystik.
I detta sammanhang finnes ingen
anledning att beröra Platons teologi. Man kan
ansluta sig till den, och man kan
underlåta det, men kvar står, att ej ens under
sina mest vågsamma färder i metafysikens
land har Platon tappat kontakt med
realiteterna. Joubert säger i sina Pensées:
»Platon se perd dans le vide; mais on
voit le jeu de ses ailes; ön en entend le
bruit.» Även i den mytologiska dialogen
Timaios är Platon den skeptiske Sokrates’
lärjunge: »Att nu finna byggmästaren till
detta världsalltet är svårt, och har man
funnit honom, är det omöjligt att förkunna
honom för alla.» Den väldiga
tankebyggnaden har skyhöga torn och djärva
utsprång, men den vilar på en fast grund:
Platons humanistiska patos och hans livs
erfarenhet.
Detta är bakgrunden för Platons
humanism; hur verkade den i praktiken?
Hur ställde sig Platon till verkligheten,
32—Ord och Bild, 33 :e årg.
som omgav honom? Filosofien är
premissen; vad blir dess följder i det dagliga
livet? Vad tänkte Platon om samhället och
politiken, om den givna religionen och
om litteraturen?
Det är icke ovanligt att höra Platon
framställas som den kommunistiska
samhällsuppfattningens fader, och förvisso
innehåller dialogen Staten ganska revolutionära
politiska idéer. leke desto mindre vågar
jag påstå, att denna teori är ett
fullständigt missuppfattande av Platons idéer och
intentioner. Det finnes nämligen i slutet
av Staten en ytterst märklig passus, som
man aldrig ser citerad av dem som åberopa
sig på dialogen som mönster för sina
sam-hällsomstörtande projekt, men som är av
avgörande betydelse för ett rätt förstående
av dialogens mening. Det talas om den
rättrådige och hans isolerade ställning bland
de maktägande och styrande. »Då skall
han väl ej vilja befatta sig med politik,
om han har dylika tankar. — Jo, vid
hunden, sade jag, ytterst gärna i sin egen
stat! Men näppeligen i sin fädernestat, om
ej en gudomlig skickelse så fogar det. —
Jag förstår. Du menar den stat, som vi
just ha grundlagt, och som finnes till i
våra tankar och vårt tal; ty här på jorden
tror jag ej, att den finnes någonstädes.»
Det ideala samhälle, som skildras i Staten,
är en dröm, som Platon ej för ett
ögonblick tänkt som en verklighet i denna
världen, och den kan därför aldrig rättvisligen
betraktas som ett uttryck för Platons
politiska och sociala idéer, för den ställning,
han intog till människornas och jordelivets
stat. Härom få vi däremot besked i hans
ålderdoms stora realistiska och kritiska verk,
Lagarna.
Vill man med ett modernt slagord
karakterisera Lagarnas författare, kan man
utan egentlig överdrift säga, att han är
traditionalist. Men med ordet
traditionalism må man då icke mena ett romantiskt
svärmeri för gångna tider utan en
förvissning att samlade släktleds erfarenheter
aldrig böra skjutas åsido för oprövade
hugskott, en övertygelse om att god sed
och gammal hävd är det förnämsta
bålverket mot anarkistiska och
kulturupplösande tendenser. Platon, som i hela tillvaron
såg en motsättning mellan natur och ande
och i människans själ såg en motsättning
mellan begären och förnuftet, han förstod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
