Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Platon och humanismen. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
att även aldrig så bristfälliga lagar voro
oändligen att föredraga framför inga lagar
alis, han förstod, att ej endast samhällets
men även kulturens nödvändiga
förutsättning var vördnaden för lagen. »leke en
skatt av guld utan en skatt av hederskänsla
och blygsamhet skola vi lämna i arv åt
våra barn», så heter det på ett ställe i
Lagarna. Platon vill reglera det dagliga
livet, han vill giva passionerna och de
tillfälliga impulserna så litet spelrum som
möjligt. De mänskliga lagarnas stora
uppgift är att skapa goda konventioner; det
samhällsideal, som tecknas i Lagarna,
erinrar i sin stränghet om det puritanska.
I Staten framställes filosofen som en man
med »rastlös håg och kärlek till arbetet
under alla omständigheter», i det sjunde
brevet inskärpes, att den rätta insikten är
en frukt av mödosamt arbete, och Lagarna
är överallt genomträngd av anda, som står
utilitarismen långt närmre än romantiken.
Det är ett mycket vanligt påstående, att
man ej kan finna några spår av idéläran i
Lagarna. Enligt min mening är emellertid
den platonska idéläran in nuce uttryckt i
dessa ord i dialogen: »För oss bör alltså
Gud vara alltings mått, och denna mening
är vida mera berättigad än den nu vanliga,
att människan är alltings mått.» Det var
sofisten Protagoras som ursprungligen funnit
upp slagordet att människan är alltings
mått. Det har rått olika meningar om
vad dessa ord egentligen innebära; det
kan åtminstone ej råda mer än en
mening om huru Platon uppfattade dem. I
Protagoras’ tes såg han arvfienden
uppenbarad, subjektivismen, individualismen, allt
det som några tusen år efter hans död
erövrade världen under namn av romantik.
Mot Protagoras’ tes ställer han sin anti-tes:
Gud skall vara alltings mått. I filosofien
fick denna tro sitt uttryck i idéläran, i livet
visar den sig som traditionalism och
fromhet. I Lagarna säger Platon: »Ingen, som
tror på gudarna i enlighet med lagens och
sedens föreskrifter, har någonsin förövat en
gudlös handling eller låtit ett lagstridigt ord
komma över sina läppar.» Filosofens strävan
efter enhet får i politiken sin motsvarighet
i konservatism.
Med dessa förutsättningar blir Platons
ställning till diktkonsten förklarlig och
begriplig. Själv var han — om man
undantager Shakespeare — den största och ge-
nialaste diktare västerlandet ägt; han visste,
att den sanne filosofen stod muserna nära,
och i Staten har han givit estetiken en stor
och viktig plats i sitt pedagogiska schema.
Men han hade också sett diktarna hjälpa
sofisterna med att pervertera atenarnas
religiösa och moraliska föreställningar, han hade
sett sin ungdoms store lärare med lögnens
alla vapen angripas av Aristophanes.
Aristoteles säger i sin Poetik, att diktkonsten
har större sanning och större allvar än
historieskrivningen. Platon var ej säker på
att den i verkligheten ägde detta, men han
menade, att den borde äga det. Platons och
Aristoteles’ estetik är helt enkelt den
klassiska, den humanistiska.
III.
Knappast hade mästaren dött, förrän den
platonska akademien gav sig hän åt en anda,
som var honom främmande, åt pytagoreisk
talmystik och sekteristisk fanatism. Antiken
lämnade Platons humanism tämligen
obeaktad; den som med största allvaret talat
dess sak var Plutarchos, men han vann ej
många anhängare. Den filosofiska eller
rättare sagt religiösa sekt, som framträdde
när den antika världen redan låg i
dödsryckningarna och som är känd under
namnet nyplatonismen, har av Platons lära tagit
fasta på allt utom det väsentliga, den
anammade de flesta av hans teologiska dogmer
men uteslöt hans dualism, hans humanism.
Om man — som Plotinos och hans
anhängare gjorde — från Platons filosofi
bort-eliminerar det moraliska draget, förnekar
motsättningen mellan goda och onda krafter
inom människan och i världen för att i
stället ansluta sig till en romantiskt färgad
monism, då har man ingen rätt till namnet
platoniker. Plotinos’ terminologi må vara
aldrig så platonsk, andan i hans filosofi är
det icke.
Den platonska humanismens sanna
arvtagare är kristendomen, den har — som
Möre framhållit — tagit fasta på det
väsentligaste i Platons filosofi, den stränga
dualismen. När Paulus om sig och sina
anhängare säger, att de »icke hava till
ögonmärke de ting som synas, utan dem
som icke synas; ty de ting som synas, de
vara allenast en tid, men de som icke synas,
de vara i evighet», när han gör detta, då
är han en sann platoniker, vare sig han vet
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
