Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Joseph Conrad. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
ror bland annat därpå, att han aldrig trots
sin berömdhet låtit locka bort sig från
fullföljander av sin konstnärliga kallelse.
Han verkar endast med rent litterära
medel; idealist — i den meningen att han
sitt liv igenom förblivit sitt litterära ideal
trogen — är ingen i högre grad än han.
Han har aldrig brytt sig om att slå mynt
av sina hugskott och åsikter genom
avhandlingar i samhällsförbättring,
imperialism, naturvetenskaplig religion eller
gott-köpsfilosofi för folket. Han står isolerad i
sin radikala vägran att befatta sig med
samhällslivets uppseendeväckande och
efemära vardagsfrågor, nöjd att sysselsätta sig
med det förblivande och betydelsefulla,—
människosjälen, illusionerna och de eviga
elementen.
I.
Conrad var i besittning av ett
enastående rikt erfarenhetsstoff, när han på
grund av en sjukdom och på litterära
vänners inrådan vände ryggen åt sjön för
att begynna en fredlig författaretillvaro.
Sedan han som yngling lämnat sitt polska
hemland, hade han under växlingsrika
förhållanden, som man får se glimtar av i
hans »Mirror of the Sea», tjänat sig upp
till engelsk Master Mariner. Härunder hade
han sett folk och deras seder från en
annan synpunkt än turistens och
förvärvat sig en människokännedom av annat
slag än den, som faller på den
genomsnittliga skrivbordsvarelsens lott. Men för
det praktiska hade han inte försummat det
teoretiska. Han framstår från början som
en genomkultiverad personlighet. —
Sjölivet, säger han på något ställe, är på det
hela taget gynnsamt för tankeverksamheten.
— Han har tagit väl vara på tillfällena
till studium; en stor språkbegåvning har
förmodligen, liksom hans analytiska
läggning, varit hans slaviska fädernearv; och
redan i sitt första verk visar han sig
såsom en fullt personlig första rangs stilist
på ett förvärvat tungomål. Han har
omtalat, att han till en början nästan tvekade,
om han skulle skriva på engelska eller
franska; Flaubert var på den tiden hans
stora litterära mönster, som lärde honom
aktge på prosastilens kontur, färg och
fulltonighet. Italienare och spanjorer har han
tydligen umgåtts obehindrat med på deras
egna språk, i den gamla världen såväl
som i den nya; överhuvudtaget äro hans
kunskaper och hans universella kultur av
den art, att vilka typer han än
introducerar — skandinaver eller holländare,
kineser eller kreoler — får man alltid det
starka intrycket, att de icke äro tomma
namn och litterära klichéer, utan att de
äro honom välbekanta gestalter, som han
sett, talat med och förstått. Men först och
främst är det hans ingående kännedom om
den ostindiska arkipelagens folk som varit
honom till gagn och kommit honom att —
stoffligt sett — vinna nytt land åt
litteraturen. Han har upptäckt malajerna; de
äro ur litterär synpunkt lika oskiljaktigt
förknippade med honom, som hinduerna
med Kipling, polynesierna med Stevenson
och japanerna med Lafcadio Hearn.
Kosmopolit som han är, har han kunnat nalkas
dem utan ett spår av västeuropeisk
provinsialism. De äro hans jämbördiga bröder
och kamrater, rikt utrustade, självständiga
och egenartade. Han ser dem icke med
någon rousseauansk sentimentalitet rnen
heller inte med någon nedlåtande ironi.
Kulturdifferenserna förlora för honom ali
betydelse gentemot människokännarens glädje att
träffa de oförfalskade och omedelbara
personligheterna. Häri skiljer han sig från
Kipling, som alltid i sina skildringar av
exotiska typer bibehåller något av den
europeiske turistens godmodiga överlägsenhet.
Conrads förståelse är djupare: han har levt
sig in i sin österländska miljö på ett helt
annat sätt än Kipling. Dessa tropikernas
barn ha vunnit hans hjärta för alltid:
ständigt på nytt hämtar han sina motiv från
dem — så ännu i The Rescue, hans
senaste roman; och hans ord vibrera, när
han talar om den minnenas förtrollning,
som kommer honom att genom de långa
åren och över de vida vattnen blicka
tillbaka mot dem. Knappt någon annan än
han skulle kunnat förena nykter
beskrivning, varm poesi och en saknadskänsla,
fri från ali sentimentalitet, på ett sådant
sätt som han lyckas göra i den magnifika
inledningen till »Karain: A memory» (i
Tales of Unrest), där han talar om sina
exotiska vänner:–»Där skymta
anleten också — mörka, stridslystna och leende;
de öppna, orädda anleten som tillhörde
barfotade, väl beväpnade och ljudlösa män.
De trängdes på vår skonares smala däck
i en grannlåtsprydd och barbarisk flock, i
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
